Från Norge spred sig behand­lings­formen Alter­nativ till våld till resten av Norden. I Norge forskar Ingunn Rangul Askeland, doktor i psykologi, i våld i parre­la­tioner. 

 

Tidigare, på 1970-talet i USA och Kanada, var grupp­terapi behand­lingen för våldsu­tö­vande män utifrån feminis­tiskt inspi­rerade socio­logers och krimi­no­logers teorier.

Man ansåg att våld i hemmet ska förebyggas med att mansrollen och samhälls­struk­tu­rerna förändras. Teorierna och behand­lingen beaktade inte att männen som individer ofta varit offer för misshandel i den egna barndomen i kombi­nation med en psykiatrisk diagnos.

I Norge och övriga Norden är behand­lingen mera psyko­te­ra­peu­tiskt inriktad. Behand­lingen inleds med att både våldet och klientens bakom­lig­gande problem kartläggs med hjälp av en enkät.

– Individens specifika problem är i centrum i behand­lingen som utövas vid ATV (Alter­nativ till våld) i Norge, säger Ingunn Rangun Askeland, forskare vid Nasjo­nella kunns­kapscentrum for våld och traumatisk stress, NKVTS, i Oslo.

Problem som ångest, depression eller rusme­dels­proble­matik behandlas paral­lellt medvålds­proble­ma­tiken för att en förändring i beteendet ska kunna ske. I Norge utgör männen 90 procent av alla dem som får behandling för våldsamt beteende. Sju av 10 män som kommer till behandling har en psykiatrisk diagnos. Fysisk eller psykisk misshandel till exempel i form av försum­melse från föräl­drarnas sida ligger även ofta i bakgrunden och har ett samband med den psykiat­riska diagnosen.

Vad gör att en del våldsutövare ändå fullföljer behandlingen?

 

Ibland behövs även samarbete i form av annan psykiatrisk hjälp, till exempel vid allvarliga rusme­dels­problem. Den terapeu­tiska behand­lingen som ATV ger anpassas utifrån att varje klient har sin specifika vålds­proble­matik och psyko­lo­giska problem. Det är viktigt att planera behand­lingen så att individen får insikt i hur hens eget våldsamma beteende fungerar och kan förändras. Bland annat kan det vara genom att tala igenom barndomens trauma­tiska upple­velser som klienten förstår sina egna handlingar och tar ansvar för dem. Tyvärr avslutar inte alla som påbörjar ATV-behand­lingen processen.

En del som börjat behand­lingen slutar kort därefter. Speciellt gäller det för dem som har stora och allvarliga problem. Personer med annan kulturell bakgrund än majori­tets­be­folk­ningen finns också bland dem som avbryter behand­lingen. Många kan leva under hårda villkor och ha svåra, obear­betade trauman att bära på, säger Askeland.

Behand­larna vid alla ATV-enheter i Norge har kunskap i kultur­sen­sitivt bemötande för att bättre bemöta klienter med annan kulturell bakgrund. De har bland annat insikt i hur kollektiva kulturer fungerar med familjens infly­tande på individen och kan förhålla sig öppet och ickeför­dö­mande till olika sedvänjor. Samtidigt har behand­larna fokus på våldet som proble­ma­tiskt och oaccep­terat, de hjälper klienten utveckla nya, konstruktiva sätt att vara partner och förälder. 

Barnen

Vad gör att en del våldsu­tövare ändå fullföljer behand­lingen?

– Mötet med terapeuten är så viktigt. Relationen till terapeuten ska fungera så att hen kan tala om sitt våldsu­tö­vande och inte fastna i att skylla på att partnern är besvärlig. Vetskapen att barnen far illa i en familj där det finns våld mellan föräl­drarna brukar också bidra till individens vilja att förändra sig. Hotet om skils­mässa i fall att beteendet fortsätter kan också påskynda processen. I behand­lingen lär sig individen bli en bättre förälder, säger Askeland.

En del ATV-enheter i Norge erbjuder även de våldsut­satta behandling. Alla enheter erbjuder samtal där de infor­merar de utsatta om innehållet i behand­lingen och hur de ska se till sin egen och barnens säkerhet, med tanke på att det inte finns någon garanti för att partnern upphör med sitt vålds­be­teende trots behand­lingen. Barnens säkerhet berör förstås även barns­kyddet.

Ett problem som ATV-enheterna står inför att lösa är behand­lingen av våldsu­tö­vande barn och unga. I Norge finns det för närva­rande bara två ATV-enheter som erbjuder behandling anpassad för dem. Barn- och ungdomsp­sy­kiat­riska klini­kerna har ofta inte heller utveck- lat en funge­rande terapi­modell för aggressiva barn och unga, förklarar Askeland. Ett annat område som har för litet behand­ling­sutbud är unga med sexuella beteen­de­problem. 

Öppet och utfors­kande

Polisens arbete och samarbete med socialt­jänsten är förstås också viktigt när det handlar om våld i parre­la­tioner. I Norge ska alla polisen heter ha en koordi­nator för utred­ningen av famil­jevåldet.

På de stora poliss­ta­tio­nerna kan det vara lättare att göra ett gott arbete medan polisen på mindre orter kan ha svårt att hitta tid för det tidsk­rä­vande arbetet med att mäta riskerna och följa upp famil­jevålds­fallen.

Ingunn Rangul Askeland specia­li­serade sig på våld i relationer i och med att hon under många år jobbade som terapeut för våldsu­tö­vande kvinnor och män. Hon fick insikt i hur våldsu­tö­vandet kan ha koppling till bland annat långtgående konse­kvenser av att växa upp med våld, försum­melse och föräldrar med alkohol­problem. Detta kan göra att man som vuxen får problem med att reglera känslorna och bristande problem­lös­ningsförmåga. Hon betonar att terapeuten ska vara hoppfull och empatisk, ha fokus på våldet och klientens strävan att förändra sitt beteende.

Terapeuten ska vara mycket vänligt inställd till klienten och ha en öppet utfors­kande inställning till problemen samtidigt som hen ständigt har fokus på våldet och individens ansvar för våldet. 

Sunniva Ekbom