Från Norge spred sig behandlingsformen Alternativ till våld till resten av Norden. I Norge forskar Ingunn Rangul Askeland, doktor i psykologi, i våld i parrelationer. 

 

Tidi­gare, på 1970-talet i USA och Kanada, var grupp­te­rapi behand­lin­gen för våld­su­tö­vande män utifrån femi­nis­tiskt ins­pi­re­rade socio­lo­gers och kri­mi­no­lo­gers teorier.

Man ansåg att våld i hem­met ska före­byg­gas med att mans­rol­len och sam­hälls­struk­tu­rerna förän­dras. Teo­rierna och behand­lin­gen beak­tade inte att män­nen som indi­vi­der ofta varit offer för miss­han­del i den egna barn­do­men i kom­bi­na­tion med en psy­kiat­risk diagnos.

I Norge och övriga Nor­den är behand­lin­gen mera psy­ko­te­ra­peu­tiskt inrik­tad. Behand­lin­gen inleds med att både vål­det och klien­tens bakom­lig­gande problem kart­läggs med hjälp av en enkät.

– Indi­vi­dens speci­fika problem är i cent­rum i behand­lin­gen som utö­vas vid ATV (Alter­na­tiv till våld) i Norge, säger Ingunn Ran­gun Aske­land, fors­kare vid Nas­jo­nella kunns­kapscent­rum for våld och trau­ma­tisk stress, NKVTS, i Oslo.

Problem som ångest, depres­sion eller rus­me­dels­proble­ma­tik behand­las paral­lellt medvålds­proble­ma­ti­ken för att en förändring i beteen­det ska kunna ske. I Norge utgör män­nen 90 procent av alla dem som får behand­ling för våld­samt beteende. Sju av 10 män som kom­mer till behand­ling har en psy­kiat­risk diag­nos. Fysisk eller psy­kisk miss­han­del till exem­pel i form av för­sum­melse från föräl­drar­nas sida lig­ger även ofta i bakgrun­den och har ett sam­band med den psy­kiat­riska diagnosen.

Vad gör att en del våldsutövare ändå fullföljer behandlingen?

 

Ibland behövs även samar­bete i form av annan psy­kiat­risk hjälp, till exem­pel vid all­var­liga rus­me­dels­problem. Den tera­peu­tiska behand­lin­gen som ATV ger anpas­sas utifrån att varje klient har sin speci­fika vålds­proble­ma­tik och psy­ko­lo­giska problem. Det är vik­tigt att pla­nera behand­lin­gen så att indi­vi­den får insikt i hur hens eget våld­samma beteende fun­ge­rar och kan förän­dras. Bland annat kan det vara genom att tala ige­nom barn­do­mens trau­ma­tiska upple­vel­ser som klien­ten förstår sina egna hand­lin­gar och tar ans­var för dem. Tyvärr avs­lu­tar inte alla som påbör­jar ATV-behand­lin­gen processen.

En del som bör­jat behand­lin­gen slu­tar kort däref­ter. Speciellt gäl­ler det för dem som har stora och all­var­liga problem. Per­so­ner med annan kul­tu­rell bakgrund än majo­ri­tets­be­folk­nin­gen finns också bland dem som avbry­ter behand­lin­gen. Många kan leva under hårda vill­kor och ha svåra, obear­be­tade trau­man att bära på, säger Askeland.

Behand­larna vid alla ATV-enhe­ter i Norge har kuns­kap i kul­tur­sen­si­tivt bemö­tande för att bättre bemöta klien­ter med annan kul­tu­rell bakgrund. De har bland annat insikt i hur kol­lek­tiva kul­tu­rer fun­ge­rar med famil­jens infly­tande på indi­vi­den och kan förhålla sig öppet och ickeför­dö­mande till olika sed­vän­jor. Sam­ti­digt har behand­larna fokus på vål­det som proble­ma­tiskt och oaccep­te­rat, de hjäl­per klien­ten utveckla nya, kon­struk­tiva sätt att vara part­ner och föräl­der. 

Barnen

Vad gör att en del våld­su­tö­vare ändå fullföl­jer behandlingen?

– Mötet med tera­peu­ten är så vik­tigt. Rela­tio­nen till tera­peu­ten ska fun­gera så att hen kan tala om sitt våld­su­tö­vande och inte fastna i att skylla på att part­nern är bes­vär­lig. Vets­ka­pen att bar­nen far illa i en familj där det finns våld mel­lan föräl­drarna bru­kar också bidra till indi­vi­dens vilja att förän­dra sig. Hotet om skils­mässa i fall att beteen­det fort­sät­ter kan också pås­kynda proces­sen. I behand­lin­gen lär sig indi­vi­den bli en bättre föräl­der, säger Askeland.

En del ATV-enhe­ter i Norge erb­ju­der även de våld­sut­satta behand­ling. Alla enhe­ter erb­ju­der sam­tal där de infor­me­rar de utsatta om innehål­let i behand­lin­gen och hur de ska se till sin egen och bar­nens säker­het, med tanke på att det inte finns någon garanti för att part­nern upp­hör med sitt vålds­be­teende trots behand­lin­gen. Bar­nens säker­het berör förstås även barnskyddet.

Ett problem som ATV-enhe­terna står inför att lösa är behand­lin­gen av våld­su­tö­vande barn och unga. I Norge finns det för när­va­rande bara två ATV-enhe­ter som erb­ju­der behand­ling anpas­sad för dem. Barn- och ung­domsp­sy­kiat­riska kli­ni­kerna har ofta inte hel­ler utveck- lat en fun­ge­rande tera­pi­mo­dell för aggres­siva barn och unga, förkla­rar Aske­land. Ett annat område som har för litet behand­ling­sut­bud är unga med sexuella beteen­de­problem. 

Öppet och utforskande

Poli­sens arbete och samar­bete med socialt­jäns­ten är förstås också vik­tigt när det hand­lar om våld i par­re­la­tio­ner. I Norge ska alla poli­sen heter ha en koor­di­na­tor för utred­nin­gen av familjevåldet.

På de stora poliss­ta­tio­nerna kan det vara lät­tare att göra ett gott arbete medan poli­sen på mindre orter kan ha svårt att hitta tid för det tidsk­rä­vande arbe­tet med att mäta ris­kerna och följa upp familjevåldsfallen.

Ingunn Ran­gul Aske­land specia­li­se­rade sig på våld i rela­tio­ner i och med att hon under många år job­bade som tera­peut för våld­su­tö­vande kvin­nor och män. Hon fick insikt i hur våld­su­tö­van­det kan ha koppling till bland annat långtgående kon­se­kven­ser av att växa upp med våld, för­sum­melse och föräl­drar med alko­hol­problem. Detta kan göra att man som vuxen får problem med att reglera käns­lorna och bris­tande problem­lös­ningsförmåga. Hon beto­nar att tera­peu­ten ska vara hopp­full och empa­tisk, ha fokus på vål­det och klien­tens strä­van att förän­dra sitt beteende.

Tera­peu­ten ska vara myc­ket vän­ligt ins­tälld till klien­ten och ha en öppet utfors­kande ins­täll­ning till proble­men sam­ti­digt som hen stän­digt har fokus på vål­det och indi­vi­dens ans­var för vål­det. 

Sun­niva Ekbom