Diskussion om psykisk ohälsa och förebyg­gande arbete bland unga bidrar till ett öppnare klimat om frågorna. Självmord ska inte tigas ihjäl, inte heller roman­ti­seras. Tröskeln att söka hjälp och erbjuda hjälp när unga lider av depression och går i själv­mords­tankar ska bli lägre.

 

Psykiater, suicid­forskare Ullakarin Nybergs bok Konsten att rädda liv – om att förebygga
självmord (Natur & Kultur 2013) utgår från den hoppin­gi­vande styrka som finns i stöd och uppmuntran från omgiv­ningen när man befinner sig i en svår situation, i motsats till det tillstånd av hopplöshet som drabbar en som blir deprimerad.

Som drastiskt exempel kommer hon ihåg berät­telsen om ung flicka som befann sig på Utöja i Norge när Anders Behring Breivik dödade 69 unga. Efter att flickan skjutits i benet kastade hon sig i vattnet för att undkomma Breivik men drabbades av en astma-attack och tänkte att hon skulle dö.
Men inte långt därifrån fanns personer i en båt som upptäckt henne: ”Kom igen, du klarar det, du är jätteduktig!”

Flickan klarade av att simma fram till båten och räddades. Stöd från omgiv­ningen när en har förlorat livslusten ger en livlina. Passi­vitet och tystnad från omgiv­ningen blir för den unga i värsta fall en bekräf­telse på att livet inte är värt att leva. Om den som drabbats av själv­mords­tankar får rätt hjälp hittar hen oftast lösningar på hur problemen ska hanteras.

Nyberg poäng­terar att det är extra viktigt att uppmärk­samma människor som är speciellt utsatta till exempel för att de lider av en psykisk sjukdom eller har gått igenom svåra förluster och trauman. Fokus ska riktas på unga invan­drare med uppehålls­tillstånd i åldern 15−24 år, de står för en stor andel av alla självmord i Sverige. Många fler skulle det troligtvis bli om man räknade med de unga som saknar uppehållstillstånd.

Rop på uppmärksamhet

Nyberg tar upp den ökande trenden med självs­ka­de­be­teende bland unga. Syftet är inte alltid att dö och ska då inte ses som själv­mordsförsök, utan som känslo­regle­rande handlingar. Den svenska forskaren Jonas Bjärehed har kommit fram till att fyra av tio unga i högstadiet, nästan lika många pojkar som flickor, någon gång med avsikt har skadat sig själva.

I de flesta fall försvinner beteendet med tiden, men någon enstaka procent utvecklar allvarliga psykiska problem. Människor i omgiv­ningen ska alltid försöka ta reda på orsaken till självs­ka­de­be­teendet och hjälpa personen att hitta alter­nativa sätt att uttrycka sitt psykiska illamående. Självs­ka­de­be­teende kan fungera som ett rop på uppmärksamhet.

Nyberg relaterar till fallet med klass­kam­ra­terna som båda är besvikna på att deras föräldrar har så lite tid för dem. De skär sig med rakblad i hopp om att det ska leda till att föräl­drarna inser att de ska spendera tid med dem. De helt ytliga skärsåren upptäcker föräl­drarna genast varpå de tar kontakt med barnp­sy­kiatrin. Rådet blir att avsätta mer tid för samtal och umgänge med barnen, och inte som tidigare vara frånva­rande på grund av jobbet.

Reagera på signalerna

Allvar­ligare är det när avsikten med en självs­ka­de­handling är att dö och det ska jämställas med själv­mordsförsök även när den som utför handlingen bagatel­li­serar det som skett. Ensamhet och utanförskap är starka drivkrafter till det beteendet.

Unga som har brister i sociala färdig­heter, svårt att knyta positiva relationer till andra, låg impuls­kontroll och problem­lös­ningsförmåga kan vara i riskzonen för att utföra själv­mords­hand­lingar. Här finns fallet med den 17-åriga flickan som alltid bar långärmat och inte duschade med klass­kom­pi­sarna efter gympan. En klass­kamrat berättade detta för skols­kö­terskan som bjöd in flickan till ett samtal. När skols­kö­terskan ber flickan visa sina bara armar blir svaret nekande. Efter att skols­kö­terskan uttryckt sin oro visar flickan upp armar fulla av ärr och skärsår.

På frågan varför svarar hon att det gör mindre ont inuti när hon skär sig och hon hatar sin kropp.
Föräl­drarna kan inte ge henne det stöd hon behöver för de har allvarliga alkohol­problem. Barnp­sy­kiatrin blir inkopplad. I behand­lingen lär hon sig att kontrollera impulser, reglera känslor, bygga upp en positiv självupp­fattning och knyta an till andra människor. Hon får flytta till en foster­familj och börjar rida, hittar en gemenskap i stallet.

Unga som mår psykiskt illa söker sig till diskussionsforum på nätet, på gott och ont.

Konkreta råd om olika sätt att ta livet av sig finns där men också uppmuntran och stöd, kanske
berät­telser av anhöriga till unga som tagit livet sig vilket öppnar den ungas ögon för sorgen som familjen drabbas av efter ett självmord. Viktigt är att människor med livser­fa­renhet deltar i nätdis­kus­sio­nerna, bemöter de ungas frågor och psykiska illamående.

Signalen om att vi alla delar erfaren­heten av att ibland må dåligt leder ofta till att känslan av ensamhet minskar och det kan vara livräddande.

Hur ställer sig då Ullakarin Nyberg till antidepressiva medel som självmordsprevention.
− Antidepressiva behövs och fungerar när personen är allvarligt depri­merad men får inte användas istället för andra åtgärder. Infor­mation om biverk­ningar och uppföljning är mycket viktig. Terapi och fysisk aktivitet kan räcka vid lindrig eller måttlig depression.

− Bedömning av hur allvarlig depres­sionen är och vilka behov den enskilda individen har är viktigt för att vården ska bli den rätta. Kombi­na­tioner av vård brukar vara det bästa. Vårdper­sonalen ska behålla individ­pers­pek­tivet, hitta rätt vårdnivå och undvika rutin­mässiga rekom­men­da­tioner där
samma insats erbjuds alla.

Kontakten med vården kan ibland bli en besvi­kelse för den unga. Kommu­ni­ka­tionen med psykiatern eller annan behandlare kanske inte alls fungerar, förtroende etableras inte. Det
får inte innebära att den unga klienten faller mellan stolar och går miste om vårdin­satser som behövs. En har rätt att få hjälp för psykiska problem och det går alltid att byta vårdkontakt. Om hen inte själv orkar kämpa för sina rättig­heter kan någon närstående hjälpa till.

Sunniva Ekbom