Diskussion om psykisk ohälsa och förebyggande arbete bland unga bidrar till ett öppnare klimat om frågorna. Självmord ska inte tigas ihjäl, inte heller romantiseras. Tröskeln att söka hjälp och erbjuda hjälp när unga lider av depression och går i självmordstankar ska bli lägre.

 

Psykia­ter, suicid­fors­kare Ullakarin Nybergs bok Konsten att rädda liv – om att förebygga
själv­mord (Natur & Kultur 2013) utgår från den hop­pin­gi­vande styrka som finns i stöd och upp­munt­ran från omgiv­nin­gen när man befin­ner sig i en svår situa­tion, i mot­sats till det tillstånd av hopplös­het som drab­bar en som blir deprimerad.

Som dras­tiskt exem­pel kom­mer hon ihåg berät­tel­sen om ung flicka som befann sig på Utöja i Norge när Anders Behring Breivik dödade 69 unga. Efter att flic­kan skju­tits i benet kas­tade hon sig i vatt­net för att und­komma Breivik men drab­ba­des av en astma-attack och tänkte att hon skulle dö.
Men inte långt därifrån fanns per­so­ner i en båt som upp­täckt henne: ”Kom igen, du kla­rar det, du är jätteduktig!”

Flickan kla­rade av att simma fram till båten och räd­da­des. Stöd från omgiv­nin­gen när en har för­lo­rat livs­lus­ten ger en liv­lina. Passivitet och tyst­nad från omgiv­nin­gen blir för den unga i värsta fall en bek­räf­telse på att livet inte är värt att leva. Om den som drab­bats av själv­mords­tan­kar får rätt hjälp hit­tar hen oftast lös­nin­gar på hur proble­men ska hanteras.

Nyberg poäng­te­rar att det är extra vik­tigt att upp­märk­samma män­nis­kor som är speciellt utsatta till exem­pel för att de lider av en psy­kisk sjuk­dom eller har gått ige­nom svåra för­lus­ter och trau­man. Fokus ska rik­tas på unga invan­drare med uppehålls­tillstånd i åldern 15−24 år, de står för en stor andel av alla själv­mord i Sverige. Många fler skulle det tro­ligt­vis bli om man räk­nade med de unga som sak­nar uppehållstillstånd.

Rop på uppmärksamhet

Nyberg tar upp den ökande tren­den med självs­ka­de­be­teende bland unga. Syftet är inte all­tid att dö och ska då inte ses som själv­mordsför­sök, utan som käns­lo­regle­rande hand­lin­gar. Den svenska fors­ka­ren Jonas Bjärehed har kom­mit fram till att fyra av tio unga i högs­ta­diet, näs­tan lika många poj­kar som flic­kor, någon gång med avsikt har ska­dat sig själva.

I de flesta fall förs­vin­ner beteen­det med tiden, men någon ens­taka procent utvecklar all­var­liga psy­kiska problem. Människor i omgiv­nin­gen ska all­tid för­söka ta reda på orsa­ken till självs­ka­de­be­teen­det och hjälpa per­so­nen att hitta alter­na­tiva sätt att utt­rycka sitt psy­kiska illamående. Självskadebeteende kan fun­gera som ett rop på uppmärksamhet.

Nyberg rela­te­rar till fal­let med klass­kam­ra­terna som båda är bes­vikna på att deras föräl­drar har så lite tid för dem. De skär sig med rakblad i hopp om att det ska leda till att föräl­drarna inser att de ska spen­dera tid med dem. De helt ytliga skärså­ren upp­täc­ker föräl­drarna genast varpå de tar kon­takt med barnp­sy­kiat­rin. Rådet blir att avsätta mer tid för sam­tal och umgänge med bar­nen, och inte som tidi­gare vara från­va­rande på grund av jobbet.

Reagera på signalerna

Allvarligare är det när avsik­ten med en självs­ka­de­hand­ling är att dö och det ska jäms­täl­las med själv­mordsför­sök även när den som utför hand­lin­gen baga­tel­li­se­rar det som skett. Ensamhet och utanförs­kap är starka driv­kraf­ter till det beteendet.

Unga som har bris­ter i sociala fär­dig­he­ter, svårt att knyta posi­tiva rela­tio­ner till andra, låg impuls­kont­roll och problem­lös­ningsförmåga kan vara i riskzo­nen för att utföra själv­mords­hand­lin­gar. Här finns fal­let med den 17-åriga flic­kan som all­tid bar lån­gär­mat och inte duschade med klass­kom­pi­sarna efter gym­pan. En klass­kam­rat berät­tade detta för skols­kö­ters­kan som bjöd in flic­kan till ett sam­tal. När skols­kö­ters­kan ber flic­kan visa sina bara armar blir sva­ret nekande. Efter att skols­kö­ters­kan utt­ryckt sin oro visar flic­kan upp armar fulla av ärr och skärsår.

På frå­gan varför sva­rar hon att det gör mindre ont inuti när hon skär sig och hon hatar sin kropp.
Föräldrarna kan inte ge henne det stöd hon behö­ver för de har all­var­liga alko­hol­problem. Barnpsykiatrin blir inkopplad. I behand­lin­gen lär hon sig att kont­rol­lera impul­ser, reglera käns­lor, bygga upp en posi­tiv själ­vupp­fatt­ning och knyta an till andra män­nis­kor. Hon får flytta till en fos­ter­fa­milj och bör­jar rida, hit­tar en gemens­kap i stallet.

Unga som mår psykiskt illa söker sig till diskussionsforum på nätet, på gott och ont.

Konkreta råd om olika sätt att ta livet av sig finns där men också upp­munt­ran och stöd, kanske
berät­tel­ser av anhö­riga till unga som tagit livet sig vil­ket öpp­nar den ungas ögon för sor­gen som famil­jen drab­bas av efter ett själv­mord. Viktigt är att män­nis­kor med liv­ser­fa­ren­het del­tar i nät­dis­kus­sio­nerna, bemö­ter de ungas frå­gor och psy­kiska illamående.

Signalen om att vi alla delar erfa­ren­he­ten av att ibland må dåligt leder ofta till att käns­lan av ensam­het mins­kar och det kan vara livräddande.

Hur stäl­ler sig då Ullakarin Nyberg till anti­depres­siva medel som självmordsprevention.
− Antidepressiva behövs och fun­ge­rar när per­so­nen är all­var­ligt depri­me­rad men får inte använ­das istäl­let för andra åtgär­der. Information om biverk­nin­gar och uppfölj­ning är myc­ket vik­tig. Terapi och fysisk akti­vi­tet kan räcka vid lindrig eller mått­lig depression.

− Bedömning av hur all­var­lig depres­sio­nen är och vilka behov den ens­kilda indi­vi­den har är vik­tigt för att vår­den ska bli den rätta. Kombinationer av vård bru­kar vara det bästa. Vårdpersonalen ska behålla indi­vid­pers­pek­ti­vet, hitta rätt vård­nivå och und­vika rutin­mäs­siga rekom­men­da­tio­ner där
samma insats erb­juds alla.

Kontakten med vår­den kan ibland bli en bes­vi­kelse för den unga. Kommunikationen med psy­kia­tern eller annan behand­lare kanske inte alls fun­ge­rar, fört­roende etable­ras inte. Det
får inte innebära att den unga klien­ten fal­ler mel­lan sto­lar och går miste om vår­din­sat­ser som behövs. En har rätt att få hjälp för psy­kiska problem och det går all­tid att byta vård­kon­takt. Om hen inte själv orkar kämpa för sina rät­tig­he­ter kan någon närstående hjälpa till.

Sunniva Ekbom