Socialarbetarna som deltog i den tvåspråkiga specialiseringsutbildningen av Sosnet önskar att svenskan hade kommit in långt tidigare, redan i grundutbildningen.

 

 

När Pia Gripenberg antogs till kvo­ten för Helsingfors uni­ver­si­tet, den tvåsprå­kiga specia­li­se­ring­sut­bild­nin­gen Socialt arbete med barn, unga och deras famil­jer, som arran­ge­ra­des för anda gån­gen av Sosnet som ett samar­bete av lan­dets uni­ver­si­tet, place­ra­des hon i den svensksprå­kiga diskussionsgruppen.

Hon antog utma­nin­gen och ångrar sig inte fas­tän finska är hen­nes första språk.

Bakom det svenskklin­gande nam­net finns hen­nes pappa som så många andra som gifte sig på finska på 70-talet valde bort svens­kan hemma. Han talade kon­se­kvent finska med Pia. Visst har hon en svensksprå­kig fas­ter, pas­siva kuns­ka­per i svenska har hon haft sedan barns­ben och i sko­lan hade hon lätt för svenska.

– Det visade sig vara lätt för mig att delta i den här utbild­nin­gen där vissa kur­savs­nitt hade före­lä­sare som talade svenska. Det var all­tid fritt fram att dis­ku­tera antin­gen på svenska eller finska, beroende på ens modersmål. I dis­kus­sionsgrup­pen som jag till­hörde, ingick alla de som hörde till den svensksprå­kiga kvo­ten. Diskussionerna i vår grupp gick på svenska och jag kunde fylla ut på finska, säger Pia.

Hon vet att det var svå­rare för andra kurs­del­ta­gare att förstå de svensksprå­kiga före­lä­sarna. Det var dock möj­ligt att läsa kurs­lit­te­ra­tur enbart på finska och engelska, att välja bort de svensprå­kiga alternativen.

Svenskan måste komma in långt tidigare

Pia har bakom sig 19 arbetsår inom barns­kyd­det i Helsingfors stad.

– När jag job­bade på en mot­tag­ning­sans­talt för unga hade vi en gång en klient som var inflyt­tad från Sverige. Vi löste språkfrå­gan internt genom att lägga om arbetssche­mat. Helt lätt var det inte. Det ver­kar som om svensksprå­kiga utbil­dade inom det sociala områ­det säl­lan söker sig till barns­kyd­det, säger Pia.

– Överhuvudtaget är det svårt att rek­ry­tera till barns­kyd­det. Att sedan ännu kräva att per­son­alen ska kunna svenska är kanske för myc­ket begärt.

Attityden till svenskan kan ha förändrats för många kursdeltagare.

Pia anser inte att lik­nande tvåsprå­kiga specia­li­se­ring­sut­bild­nin­gen som denna avh­jäl­per bris­ten på tvåsprå­kig per­so­nal i barnskyddet.

– Svenskan måste komma in långt tidi­gare. I de finsksprå­kiga yrkes­högs­ko­lorna och på uni­ver­si­te­ten borde det fin­nas svensksprå­kiga kur­ser för att säkers­tälla att svensksprå­kiga klien­ter blir bemötta på sitt modersmål. Exempelvis de finska yrkes­högs­ko­lorna skulle kunna ha samar­bete med svenska mots­va­rande för att få tillgång till vissa kur­ser på svenska.

Hon tror ändå att atti­ty­den till svens­kan kan ha förän­drats för många kurs­del­ta­gare, trös­keln att förstå och kanske även att utt­rycka sig på svenska har bli­vit lägre.

– Utbildningen lärde mig att om jag skulle vilja stu­dera vidare kan jag göra det också på svenska.

 Nyttigt professionellt nätverk

Saija Fabritius är en annan av socia­lar­be­tarna som avs­lu­tade utbild­nin­gen i juni.

Hon är ans­tälld av Valkeakoski kom­mun som för­man vid enhe­ten för socialt arbete med barnfamiljer.

– Det var lätt var det för mig att följa med de svenska stu­die­avs­nit­ten och det hjälpte av vi fick det skrivna mate­ria­let på båda språ­ken. Lite svå­rare var det att förstå en före­lä­sare som var från Sverige. Få gån­ger del­tog jag på svenska i dis­kus­sio­nen – vi kunde prata våra modersmål. Jag tror ändå att de fria dis­kus­sio­nerna blev lidande på grund av att utbild­nin­gen det sista året skedde via zoom. Att delta i en svensksprå­kig dis­kus­sion om pro­fes­sio­nella frå­gor är des­su­tom svå­rare för mig. I grup­pen reflek­te­rade vi över hur annor­lunda det känns att tala det andra språ­ket. Nyanserna saknas.

– I bör­jan av kur­sen tänkte jag att jag skulle utveckla mina svensk­kuns­ka­per, men tiden räckte inte till att läsa facklit­te­ra­tu­ren på svenska.

För Saija gav utbild­nin­gen ett nyt­tigt pro­fes­sio­nellt nät­verk för att reflek­tera ur olika pers­pek­tiv över feno­men i arbe­tet med barn och unga. Någon salig­gö­rande tolk­nings­teori finns inte. Teorierna komplet­te­rar varan­dra, lik­som olika pro­fes­sio­ner som job­bar med barn och unga och deras familjer.

– Jag hop­pas det i fram­ti­den finns egna tjäns­ter för special­socia­lar­be­tarna. Få av oss som del­tog i utbild­nin­gen har fått högre lön, poäng­te­rar Saija Fabritius.

Sunniva Ekbom