Till skärgårdskommunen Kimitoön hör öar med färjförbindelse och bebodda öar utan regelbunden transport.

 

 

Utan närståen­devår­den hade det aldrig varit möj­ligt att bo kvar på en avläg­sen ö eller i en utby på fastlandet.

-Vi kan göra undan­tag, närståen­devår­den kan även ord­nas med hjälp av en närstående bosatt i ett annat hus om det är enda möj­lig­he­ten för den äldre att bo kvar i sitt hem, säger Patricia Simola, socio­nom och vård­koor­di­na­tor, som sedan i hös­tas har hand om närståen­devår­den på Kimitoön.

Direktiven om att skydda äldre från Covid-19 har avg­jort att Patricia i stäl­let för att utföra uppfölj­nings­be­sök på avläg­set belägna plat­ser, har mobilkontakt.

-Det här är tuffa män­nis­kor som bott hela sina liv på öarna och i utby­arna. De vill bo kvar så länge de kan i sina hem och vi är öppna för alter­na­tiva lös­nin­gar för att få närståen­devår­den att fun­gera också om närståen­devår­da­ren inte bor under samma tak.

Jag rin­ger upp Patricia Simola i januari med sträng kyla och snö vil­ket försvå­rar trans­por­ten till utbyar och öar där de äldre med hjälp­be­hov kan bo.

Den pågående pan­de­min pås­kyn­dar beho­vet och utvecklin­gen av digi­tala tjäns­ter i vår­den i en kom­mun med långa geo­gra­fiska avstånd mel­lan klien­terna och centralorten.

-Utvecklingen med digi­talt stöd för de äldre går snabbt framåt. Trygghetslarmen förbätt­ras,  men det finns utma­nin­gar till exem­pel gäl­lande per­so­ner med min­ness­juk­do­mar. I januari hade vi en boom av lar­man­sök­nin­gar, om det är pan­de­mi­ho­tet som påkal­lar beho­vet vet jag inte.

I nöd och lust

Närståendevårdarna har rätt till semes­ter, avlast­ning i form av inter­vallvård på ett av de pri­vata eller kom­mu­nala boen­dena tre dygn per månad som stöd i vår­den för att orka med sin krä­vande upp­gift. Endast ett fåtal på Kimitoön använ­der sig av möjligheten.

Patricia vet att de anhö­riga sät­ter en ära i att ensam klara av vår­den, kanske ibland med hjälp av andra anhöriga.

-Många närståen­devår­dare utför sin upp­gift utan avlös­ning för att de en gång lovat att hjälpa varan­dra i nöd och lust. Det finns även ett stort mör­ker­tal anhö­rigvår­dare. Dem vill jag nå, de skulle kunna behöva det stöd kom­mu­nen kan erb­juda. Närståendevårdarens lön är inte stor men den kan ändå under­lätta pen­sio­nä­rers ansträngda ekonomi.

I kon­tak­ten med sina klien­ter hör vård­koor­di­na­torn om allt från eko­no­miska svå­rig­he­ter, problem med boen­det eller i rela­tio­nen till anhö­riga. I avsak­na­den av anhö­riga som kan ställa upp som int­res­se­be­va­kare hjäl­per Patricia till med ansök­nin­gen om intressebevakare.

Ensam inte så stark

Patricia Simola kart­läg­ger beho­vet av närståen­devård till­sam­mans med vår­da­ren och vård­ta­ga­ren. Om det där­till finns behov av att kart­lägga beho­vet av vård i hem­met, som dock inte stäl­ler upp nat­te­tid, har hon med sig en av hemvår­dens för­man. Klienter med min­ness­juk­do­mar ökar, Patricia utför min­nes­tes­tet som en del av kart­lägg­nin­gen om det inte redan gjorts på minnesrådgivningen.

Många närståendevårdare utför sin uppgift utan avlösning för att de en gång lovat att hjälpa varandra i nöd och lust.

Om bedöm­nin­gen blir att den äldre gyn­nas av att flytta hemifrån till ett av de fem äldre­boen­dena på Kimitoön, finns det i dags­lä­get ingen kö att tala om. Om flytt­nin­gen måste ske akut kan det bli fråga om en plats på häl­socent­rals­juk­huset innan tillt­räde till ett boende.

Patricia vill utveckla stö­det för närståen­devår­darna. Det går hand i hand med poli­ti­ker­nas pla­ner på att utöka närståen­devår­den. Hon ser even­tuellt ett behov av stöd­verk­sam­het för närståen­devår­dare som läm­nat över sin anhö­riga till ett boende eller som mist sina anhöriga.

Pandemin omöj­lig­gör dock all form av grupp­verk­sam­het. Folkhälsans café­verk­sam­het som är popu­lär, är tills­vi­dare lagd på is.

Närståendevårdaren har levt i en nära rela­tion i decen­nier och varit oumbär­lig för att upprätthålla livet på sin klient, ofta en make, maka eller föräl­der under de senaste åren. När rela­tio­nen en dag klipps av, när döden kom­mer emel­lan eller då den äldre flyt­tar in på ett boende, står närståen­devår­da­ren där ensam. Förlusten, tom­he­ten är stor. Då kunde det behö­vas en stödgrupp för att komma ige­nom sor­gen, och så små­nin­gom bygga upp ett menings­fyllt liv också utan vår­dom­sorg dyg­net runt.

-Vården har upp­ta­git det mesta av närståen­devår­da­rens tid så hen kanske för­lo­rat alla andra sociala kon­tak­ter. Det blir en stor oms­täll­ning då det inte längre finns någon att vårda. Hur per­so­nen kla­rar av oms­täll­nin­gen kunde föl­jas upp med mer aktiva uppfölj­nings­be­sök eller tillgång till stöd­per­so­ner som själva gått ige­nom samma process, säger Patricia Simola.

Sunniva Ekbom