Det får inte bli så att slit och släng-mentaliteten avseende personalen inom det sociala området blir den nya verksamhetsmodellen som sparar pengar åt kommunerna?

 

Hälsofarlig är kombi­na­tionen många klienter med ständigt tillsk­ruvade krav på att leverera resultat. Både psykisk och fysisk stress­re­la­terad sårbarhet ligger bakom många sjuks­kriv­ningar i våra yrken. Ackumu­lerad anspänning i jobbet där den egna kontrollen minskat som ett resultat av att samverkans- och arbetsplats­möten slukar arbetstid leder är tyvärr svår att hantera.

Den fråga jag vill ställa till alla arbets­givare och politiska besluts­fattare är om de inser sitt ansvar för arbets­ta­garnas psykiska hälsa. Ta till exempel de frekventa visstid­sans­täll­nin­garna inom det sociala området som tenderar öka person­alens belastning till brist­ningsgränsen. Individen i arbets­livet körs slut i ett arbetsklimat med högt arbets­tempo som gör att arbets­till­fredss­täl­lelsen uteblir.

Kärnupp­draget, klient­be­mö­tandet blir lidande. Känslan av den frätande, förgö­rande känslan av skam infinner sig då vi inte klarar av jobbet. Det går inte att bortse från att det vikti­gaste verktyget i det sociala arbetet är den anställda själv.

Logiken i denna tillsk­ruvade arbets­si­tuation rimmar illa med fint formu­lerade övergri­pande verksam­hetsmål som förhin­drande av utslagning med hjälp av hållbar, jämställd planering utifrån individens förut­sätt­ningar och behov.

Arbets­livet befinner sig i en konstant process av struk­tu­rom­vandling. Arbets­ta­garna får orientera sig i den komplicerade labyrinten bäst de kan. Arbets­tagare som är nya i sitt yrke vill ge sitt yttersta och gör långa arbets­dagar. Rädslan och oron att inte orka hänga med leder till sömnlöshet. Stress­re­la­terade sjuks­kriv­ningar är reaktionen på arbets­be­lastning. Faktum är att de senaste 20 – 30 åren har stress­re­la­terade sjukdomar, psykisk ohälsa ökat lavinartat.

Kvinnorna är i övervä­gande majoritet i statis­tiken bland de som dabbas av stress­re­la­terade sjukdomar, speciellt vanliga inom vård- och omsorgen.

Individen skuld­be­läggs, inte struk­turen. I dag är majori­teten kvinnor i åldern 35 – 50 år som drabbas värst av stressen och stressen kryper ned i åldrarna. Att maximera resul­taten, samtidigt som byråkratin i handlägg­ningen av klien­tä­rendena kompliceras i en otrygg arbets­miljö, gör att mången går vilse och dukar under av stressen. Dessutom är de anställda ofta konkur­renter p g a anställ­nings­vill­koren, i stället för ett kollektiv som stöder varandra.

Skador på hjärnan är resul­tatet av stress. Skadorna läks med tiden.

Tillbaka

Hur under­lättar arbetsplat­serna för dem som är sjuks­krivna att komma tillbaka till jobbet? Här behövs flexibla ramar som anpassas efter arbets­ta­garna.

Den ekono­miska krisen på 1990-talet ledde till denna tillsk­ruvade arbets­be­lastning. Ekono­mis­tyrning av socialvården ställer höga krav på individen. Vi stressas i situa­tioner vi inte kan förutse och kontrollera. Individen klarar dock av stres­si­tua­tioner då arbetet uppfattas som menings­fyllt och får socialt stöd av teamet. Om detta uteblir är reaktionen stress­re­la­terad ohälsa, sjuks­kriv­ningar som kryper ned i åldrarna bland kvinnorna, kvinnorna som tar det största ansvaret för hushållet och barnen.

Vilka ändringar bör arbets­gi­varna göra för att återinföra sjuks­krivna arbets­tagare? Forsk­ningen visar att terapier gör att individen mår bättre, men det som gör att den sjuks­krivna kan återgå till arbetet är lösningar som deltid­sarbete och andra indivi­duella anpass­ningar. I Holland har man infört arbet­sträning som mjukstart innan sjuks­kriv­ningen är slut. Kan vi ta efter den holländska modellen som har infört böter för arbets­givare som inte anpassar sig efter individens behov?

Reali­teten visar att arbets­livet har svårt at acceptera arbets­kraft med 75 procentig anställning. Varför ska det vara så att de delti­dans­tällda upplevs som en belastning för arbets­teamet? Det självklara målet borde väl vara att arbets­livet ska anpassas efter reali­teten med anställda som är småbarnsfö­räldrar som har åtminstone två timmar längre arbetsdag. Det ska inte vara så att det enda alter­na­tivet är att jobba 100-procentigt för att förbättra pensionen på bekostnad av hälsa och famil­jeliv och för att inte arbets­livet ska skuld­be­läggas för att ha misslyckats med jämställd­het­sar­betet.

Kulturellt fenomen

Så långt intryck från arbets­livet i Sverige och debatten i medierna avseende stress i arbetet. Uttrycken för psykisk sårbarhet i Finland finns kartlagda och analy­serade i forsk­nings­pro­jektet “Den ökade psykiska sårbar­heten i det finländska arbets­livet”.

─ I motsats till vad som ofta framförs fann vi att uttrycken för psykisk sårbarhet inte enbart är resul­tatet av arbets­livets omvandling eller frukten av en framväxande terapi­kultur som betonar människans psykiska sårbarhet. Det är också ett resultat av att arbets­ta­garna har fått ökade resurser och överlev­nads­stra­tegier till sitt förfo­gande, påpekar Ari Väänänen som lett projektet.

Projektet granskade den ökade psykiska ohälsan i arbets­livet som ett samhäl­leligt och kultu­rellt fenomen. I projektet följdes utvecklingen från början av 1960-talet. Projektet finan­sie­rades av Finlands Akademi och Arbetshäl­soins­ti­tutet.

 

Sunniva Ekbom