Det får inte bli så att slit och släng-mentaliteten avseende personalen inom det sociala området blir den nya verksamhetsmodellen som sparar pengar åt kommunerna?

 

Hälso­far­lig är kom­bi­na­tio­nen många klien­ter med stän­digt tillsk­ru­vade krav på att leve­rera resul­tat. Både psy­kisk och fysisk stress­re­la­te­rad sår­bar­het lig­ger bakom många sjuks­kriv­nin­gar i våra yrken. Ackumulerad ans­pän­ning i job­bet där den egna kont­rol­len mins­kat som ett resul­tat av att sam­ver­kans- och arbetsplats­mö­ten slu­kar arbets­tid leder är tyvärr svår att hantera.

Den fråga jag vill ställa till alla arbets­gi­vare och poli­tiska bes­luts­fat­tare är om de inser sitt ans­var för arbets­ta­gar­nas psy­kiska hälsa. Ta till exem­pel de fre­kventa viss­tid­sans­täll­nin­garna inom det sociala områ­det som ten­de­rar öka per­son­alens belast­ning till brist­ningsgrän­sen. Individen i arbets­li­vet körs slut i ett arbetskli­mat med högt arbets­tempo som gör att arbets­till­fredss­täl­lel­sen uteblir.

Kärnuppdraget, klient­be­mö­tan­det blir lidande. Känslan av den frä­tande, för­gö­rande käns­lan av skam infin­ner sig då vi inte kla­rar av job­bet. Det går inte att bortse från att det vik­ti­gaste verk­ty­get i det sociala arbe­tet är den ans­tällda själv.

Logiken i denna tillsk­ru­vade arbets­si­tua­tion rim­mar illa med fint for­mu­le­rade övergri­pande verk­sam­hetsmål som för­hin­drande av uts­lag­ning med hjälp av håll­bar, jäms­tälld pla­ne­ring utifrån indi­vi­dens förut­sätt­nin­gar och behov.

Arbetslivet befin­ner sig i en kons­tant process av struk­tu­rom­vand­ling. Arbetstagarna får orien­tera sig i den komplice­rade laby­rin­ten bäst de kan. Arbetstagare som är nya i sitt yrke vill ge sitt yttersta och gör långa arbets­da­gar. Rädslan och oron att inte orka hänga med leder till sömn­lös­het. Stressrelaterade sjuks­kriv­nin­gar är reak­tio­nen på arbets­be­last­ning. Faktum är att de senaste 20–30 åren har stress­re­la­te­rade sjuk­do­mar, psy­kisk ohälsa ökat lavinartat.

Kvinnorna är i över­vä­gande majo­ri­tet i sta­tis­ti­ken bland de som dab­bas av stress­re­la­te­rade sjuk­do­mar, speciellt van­liga inom vård- och omsorgen.

Individen skuld­be­läggs, inte struk­tu­ren. I dag är majo­ri­te­ten kvin­nor i åldern 35–50 år som drab­bas värst av stres­sen och stres­sen kry­per ned i åldrarna. Att maxi­mera resul­ta­ten, sam­ti­digt som byrå­kra­tin i hand­lägg­nin­gen av klien­tä­ren­dena komplice­ras i en otrygg arbets­miljö, gör att mån­gen går vilse och dukar under av stres­sen. Dessutom är de ans­tällda ofta kon­kur­ren­ter p g a ans­täll­nings­vill­ko­ren, i stäl­let för ett kol­lek­tiv som stö­der varandra.

Skador på hjär­nan är resul­ta­tet av stress. Skadorna läks med tiden.

Tillbaka

Hur under­lät­tar arbetsplat­serna för dem som är sjuks­krivna att komma till­baka till job­bet? Här behövs flexibla ramar som anpas­sas efter arbetstagarna.

Den eko­no­miska kri­sen på 1990-talet ledde till denna tillsk­ru­vade arbets­be­last­ning. Ekonomistyrning av socialvår­den stäl­ler höga krav på indi­vi­den. Vi stres­sas i situa­tio­ner vi inte kan förutse och kont­rol­lera. Individen kla­rar dock av stres­si­tua­tio­ner då arbe­tet upp­fat­tas som menings­fyllt och får socialt stöd av tea­met. Om detta uteblir är reak­tio­nen stress­re­la­te­rad ohälsa, sjuks­kriv­nin­gar som kry­per ned i åldrarna bland kvin­norna, kvin­norna som tar det största ans­va­ret för hushål­let och barnen.

Vilka ändrin­gar bör arbets­gi­varna göra för att åte­rinföra sjuks­krivna arbets­ta­gare? Forskningen visar att tera­pier gör att indi­vi­den mår bättre, men det som gör att den sjuks­krivna kan återgå till arbe­tet är lös­nin­gar som del­tid­sar­bete och andra indi­vi­duella anpass­nin­gar. I Holland har man infört arbet­strä­ning som mjuks­tart innan sjuks­kriv­nin­gen är slut. Kan vi ta efter den hol­ländska model­len som har infört böter för arbets­gi­vare som inte anpas­sar sig efter indi­vi­dens behov?

Realiteten visar att arbets­li­vet har svårt at accep­tera arbets­kraft med 75 procen­tig ans­täll­ning. Varför ska det vara så att de del­ti­dans­tällda upplevs som en belast­ning för arbets­tea­met? Det självklara målet borde väl vara att arbets­li­vet ska anpas­sas efter rea­li­te­ten med ans­tällda som är små­barnsfö­räl­drar som har åtmins­tone två tim­mar längre arbets­dag. Det ska inte vara så att det enda alter­na­ti­vet är att jobba 100-procen­tigt för att förbättra pen­sio­nen på bekost­nad av hälsa och famil­je­liv och för att inte arbets­li­vet ska skuld­be­läg­gas för att ha miss­lyc­kats med jämställdhetsarbetet.

Kulturellt fenomen

Så långt int­ryck från arbets­li­vet i Sverige och debat­ten i medierna avseende stress i arbe­tet. Uttrycken för psy­kisk sår­bar­het i Finland finns kart­lagda och ana­ly­se­rade i forsk­nings­pro­jek­tet “Den ökade psy­kiska sår­bar­he­ten i det fin­ländska arbetslivet”.

─ I mot­sats till vad som ofta framförs fann vi att utt­ryc­ken för psy­kisk sår­bar­het inte enbart är resul­ta­tet av arbets­li­vets omvand­ling eller fruk­ten av en fram­växande tera­pi­kul­tur som beto­nar män­nis­kans psy­kiska sår­bar­het. Det är också ett resul­tat av att arbets­ta­garna har fått ökade resur­ser och över­lev­nads­stra­te­gier till sitt för­fo­gande, påpe­kar Ari Väänänen som lett projektet.

Projektet grans­kade den ökade psy­kiska ohäl­san i arbets­li­vet som ett sam­häl­le­ligt och kul­tu­rellt feno­men. I pro­jek­tet följ­des utvecklin­gen från bör­jan av 1960-talet. Projektet finan­sie­ra­des av Finlands Akademi och Arbetshälsoinstitutet.

 

Sunniva Ekbom