Lape bidrar till Sote-beredningen och landskapsreformen med att lyfta fram barnperspektivet inom socialtjänsten.

 

Lape Österbottens pro­jekt Barnet och famil­jen i cent­rum utfors­kar bl.a. hur socialt arbete kan beakta barns delak­tig­het inom han­di­kapp­ser­vice och barns­kydd. En natio­nell styr­ning av barns delak­tig­het sak­nas och de olika lands­ka­pen befin­ner sig på olika nivåer avseende delak­tig­he­ten. Projektarbetare pol.mag. Maria Balk leder på upp­drag av FSKC (Finlandssvenska kom­pe­tenscent­ret inom det sociala områ­det) process­nät­ver­ket för socialarbetare

– I hös­tas ringde jag runt till alla kom­mu­ner i Österbotten för att infor­mera. Många ansåg delak­tig­he­ten vara vik­tig men man fram­höll också resurs­bris­ten och var inte säker på att kunna sända del­ta­gare till nät­verk­sträf­farna. Först anmälde sig fyra socia­lar­be­tare från han­di­kap­pom­sor­gen och en från barns­kyd­det. Till nästa träff ytter­li­gare fyra del­ta­gare, säger Maria Balk.

– Erfarenheterna av nät­ver­kan­det hit­tills visar på ett genuint int­resse för barns delak­tig­het, också från stu­de­ran­dehåll, men imple­men­te­ran­det av barns delak­tig­het med hjälp av kon­kreta meto­der inom han­di­kap­pom­sor­gen och barns­kyd­det är svårt på grund av socia­lar­be­ta­rens arbetsbörda, tyd­lig­gör Balk.

Fler barnmöten

I nät­ver­ket ingår stu­de­rande Mikaela Klemets som gör prak­tik­forsk­ning och sin pro gradu om barns delak­tig­het. Praktikforskningen, som blir en del av rap­por­te­rin­gen som förs vidare till lands­kaps­re­for­men, fäs­ter fokus vid resurs­bris­ten som mot­ver­kar pla­nen på att öka barns delak­tig­het med hjälp av fler möten med bar­nen, och gärna möten i annan miljö än socialt­jäns­tens lokaler.

Utgångspunkten är att socia­lar­be­ta­ren är lyhörd för bar­nets livs­si­tua­tion och vilja att vara delak­tig. Mötesförberedelser föregår ett lyc­kat möte, bar­net och föräl­drarna ska infor­me­ras om möte­suppläg­get och bar­net är i cent­rum för mötet. Utvärderas bör även om bar­net självt, utifrån bar­nets pers­pek­tiv, upple­ver att hen är delak­tig i mötet. Efter mötet kan socia­lar­be­ta­ren fråga bar­net hur hen upplevde mötet. Förutsättningen för att få fram bar­nets egen röst i mötet är att språ­ket anpas­sas efter bar­nets språkliga nivå.

Stöd för imple­men­te­ran­det av barns delak­tig­het hit­tas i Västernorrlandsmodellens utvär­de­ring av barns delaktighet.

Som svar på frå­gan vad man kan ändra på inom socialvår­den för att öka barns delak­tig­het upp­munt­rar Ann Backman, som job­bar med det övergri­pande, stora Lape-pro­jek­tet, att socia­lar­be­tarna ska för­handla om att få in delak­tig­he­ten på sina arbetsplat­ser. Verksamhetskulturen ska förän­dras och ins­pi­ra­tio­nen för förändring­sar­be­tet kan vara att Österbotten ska få utmär­kel­sen ett barn­vän­ligt lands­kap. Förmannens stöd är vik­tigt för att få utrymme för arbe­tet med bar­nen. Socialvårdens arbets­kul­tur ska gå in för barns delak­tig­het, det bety­der även möten hemma hos barnfamiljerna.

Förhoppningen är att detta nät­verk ska utar­beta kon­kreta verk­tyg för beak­tan­det av barns delak­tig­het. Ann Backman hän­vi­sar till Pesäpuu ry:s exis­te­rande mate­rial. Svenska handböc­ker finns att tillgå, exem­pel­vis Barnen vill –Vågar vi (Stiftelsen Allmänna barn­huset 2014). Efterfrågan finns på utbild­ning i hur bilds­töd kan använ­das i kom­mu­ni­ka­tio­nen med barn – käns­lo­kort, smi­ley- och nal­le­kort, situa­tions­kort, penna och pap­per för bar­nens teckningar.

– FN:s barn­kon­ven­tion borde vara rikt­gi­vande inom socialt­jäns­ten. I inter­na­tio­nellt sam­man­hang har Finland bli­vit pric­kat för att inte beakta bar­nen i bes­luts­fat­tan­det. Det tar tid att skapa forum för ett förän­drat förhåll­nings­sätt och verk­sam­hets­mo­del­ler för barns delak­tig­het. Barnen kan vara delak­tiga i bes­luts­fat­tan­det men myn­dig­he­ten bär ans­va­ret, barn kan inte förutse kon­se­kven­serna av bes­lu­ten, påpe­kar Backman.

Seminarium i Vasa

Nätverksträffarna kom­mer avs­lu­tas med ett delak­tig­hets­se­mi­na­rium på Silveria i Vasa den 24 maj, kl 8.30–12.00, öppet för alla int­res­se­rade. Ann-Marie Stenhammar med lång erfa­ren­het av delak­tig­hetsfrå­gor inom ser­vice för per­so­ner med funk­tions­hin­der i Sverige, är inb­ju­den till semi­na­riet. Ett lika­dant semi­na­rium ord­nas vid G18 i Helsingfors den 23. maj kl. 12–15.

Enligt rap­por­ten om hur språkfrå­gan beak­tas i Lape-pro­gram­met (Stoor, Backman, Lindholm 2017) blir det fråga om mer nog­grann pla­ne­ring för att säkers­tälla de svensksprå­kiga ser­vice­ked­jorna för barn och famil­jer. De språkliga förhål­lan­dena kom­mer förän­dras i fram­ti­den då procen­ten svensksprå­kiga mins­kar som en följd av att de svensksprå­kiga räk­nas utifrån hela lands­ka­pet, och inte som tidi­gare utifrån invå­nar­nas hemspråk i de ens­kilda kommunerna.

Enligt barn­kon­ven­tio­nen och vår natio­nella lags­tift­ning ska bar­net kunna använda sitt eget språk – fins­kan och svens­kan är jäms­tällda språk i Finland. De språkliga rät­tig­he­terna kan innebära att finsk- och svensksprå­kig ser­vice upp­hand­las sepa­rat efter­som myn­dig­he­terna är skyl­diga att till­go­dose tvåsprå­kig ser­vice. I vissa fall blir det fråga om sär­lös­nin­gar då hela ser­vice­ked­jan ska fin­nas på svenska.

I fram­ti­den blir lands­ka­pens upp­gift att ge struk­tu­rerna för nät­verk lik­nande detta för att främja barns delak­tig­het, medan kom­mu­nerna för­verkli­gar nätverket.

Sunniva Ekbom