Camilla Nordberg som forskar i nyinvandrade kvinnors möten med myndigheter i Finland betonar att kvaliteten i det sociala arbetet blir lidande på grund av ökad styrning och kontrollkrav i form av rapportering.

 

Förra året när pol. dr. Camilla Nord­bergs femå­riga forsk­nings­pro­jekt för Fin­lands aka­demi om nyin­van­drade kvin­nors delak­tig­het i det nya sam­häl­let förde henne till Kanada för att interv­jua mam­mor som rela­tivt nyli­gen flyt­tat till lan­det, doku­men­te­rade hon upple­vel­ser av utsatt­het hos kvin­norna obe­roende av utbild­nings­bakgrund och famil­je­bakgrund.

Detta är ett fak­tum trots att Kanada dri­ver en sys­te­ma­tisk invandrings­po­li­tik som med hjälp av orga­ni­sa­tio­ner inom den tredje sek­torn spon­so­re­rar och vägle­der de nya invå­narna. Hur den moderna tek­no­lo­gin bidrar till livs­kva­li­tet fick hon i alla fall kon­kret bevi­sat.

– Inter­net gör att det lokala och glo­bala sams­pe­let fun­ge­rar. Det är möj­ligt att på rik­tigt leva sitt liv på två plat­ser. I Kanada träf­fade jag en kvinna utvan­drad från Filip­pi­nerna, läkare och små­barns­mamma vars egen mamma i Filip­pi­nerna var svårt sjuk och säng­bun­den.

– Hon var den enda i famil­jen som var utbil­dad läkare och kände stort ans­var för sin mamma. Famil­jen kunde trots läkar­dot­terns adress i Kanada ha stor nytta av hen­nes medicinska exper­tis efter­som de hade place­rat en lap­top med Skype påkopplad så att dot­tern i Kanada och mam­man kunde följa med varan­dra under flera tim­mar varje för­mid­dag. Läkar­dot­tern såg hur hon mådde och monito­rerade vår­den av mam­man med benä­gen hjälp av moderns läkare på plats, berät­tar Camilla Nord­berg. 

Myndighetskontakterna

I Fin­land har hen­nes lon­gi­tu­di­nella forsk­nings­pro­jekt som ska avs­lu­tas hös­ten 2019, fokuse­rat på invan­drade mödrars upple­vel­ser av socialvår­den som myn­dig­het­sins­ti­tu­tion. Pers­pek­ti­vet, fokuse­rin­gen på mödrarna själva är säl­lan använt i forsk­nings­kon­text i Fin­land. Tidi­gare forsk­ning har oftast ana­ly­se­rat innehål­let i det mång­kul­tu­rella, kul­tur­sen­si­tiva socia­lar­be­tet med hjälp av interv­juer med socia­lar­be­tarna.

Internet gör att det lokala och globala samspelet fungerar.

– Jag map­par vik­tiga myn­dig­hets­kon­tak­ter för att ta reda på vilka offent­liga aktö­rer som gui­dar invan­drar­kvin­norna i det nya lan­det och hur kvin­norna upple­ver kon­tak­terna, i mot­sats till det ofta använda myn­dig­hetscent­re­rade förhåll­nings­sät­tet till frå­gor som berör nyin­van­drade. Jag vid­gar pers­pek­ti­vet på med­bor­gar­forsk­ning, tyd­lig­gör Nord­berg.

Hon för­sö­ker få kvin­norna att reflek­tera kri­tiskt kring mötena och for­mu­lera vad de skulle behöva stöd med. Särs­kilt de som har en trau­ma­bakgrund utt­ryc­ker ofta i bör­jan stor tack­sam­het till den ser­vice som erb­juds. Dessa kvin­nors ställ­ning är ofta myc­ket utsatt och de har ett komplext stöd­be­hov.

Alla kvin­nor som Camilla Nord­berg interv­juat har uppehålls­tillstånd men myc­ket har hänt under det år som hon utförde fälts­tu­dier i Kanada.

– De ira­kiska kvin­nor som räk­nade med att få uppehålls­tillstånd på lång sikt vet nu inte hur deras fram­tid ser ut, om deras barn får gå i skola i Fin­land. Lim­bo­si­tua­tio­nen med korta uppehålls­tillstånd är kata­stro­fal med tanke på att trygga famil­jens fram­tid.

– Dagens poli­tiska situa­tion med nyin­van­drade som kän­ner kra­vet att snabbt lära sig finska och bli självför­sör­jande som motpres­ta­tion för den sociala trygg­het som lång­va­rigt uppehålls­tillstånd ger, är en para­dox med tanke på att språk­kur­serna är för få lik­som arbets­möj­lig­he­terna. I den offent­liga debat­ten om invan­drar­mö­drar nämns ofta att de inte är moti­ve­rade att lära sig finska, utan när­mare ana­lys av kvin­nor­nas livs­si­tua­tion och reella val­möj­lig­he­ter.

Camilla Nord­bergs forsk­ning har doku­men­te­rat hur många som bemö­ter de ”nya” mödrarna utgår från att de vill vara längre hemma med bar­nen än infödda fin­ländska kvin­nor. Hon träf­fade tvär­tom invan­drar­kvin­nor som snab­bare ville komma ut i för­värvs­li­vet.  

Granskar frihetsidealet

– Visst finns det öppna dag­hem och utmärkta nät­verk för hem­ma­va­rande invan­drarfö­räl­drar med barn, men det finns bris­ter i övergångs­ti­den mel­lan att vara hemma med bar­nen och att börja stu­dera eller arbeta, säger Camilla Nord­berg.

Struk­tu­rer med språk­kur­ser där mödrarna går på språk­kurs på hel­tid medan deras barn får dagvård sak­nas för att täcka beho­vet. Det behövs sats­nin­gar på yrkesför­be­re­dande kur­ser som verkli­gen leder in i arbets­li­vet och vi måste bli bättre på att erkänna exa­mina avlag­da utom­lands.

Limbosituationen med korta uppehållstillstånd är katastrofal med tanke på att trygga familjens framtid.

– Allt för ofta beto­nas könss­kill­na­derna i invan­drar­de­bat­ten. Des­su­tom uppre­par vi så ofta nar­ra­ti­vet med den ofria mus­limska kvin­nan i enlig­het med den väs­ter­ländska synen på islam.

– De invan­drar­kvin­nor jag träf­fat, vilka repre­sen­te­rar olika ursprungs­land och reli­gio­ner, är väl­digt med­vetna om jäms­tälld­het­si­dea­let som råder mel­lan könen i Fin­land och att de själva upplevs repre­sen­tera det mot­satta, icke-jäms­tällda. Förståelse nås när man tar reda på hur den ens­kilda indi­vi­den upple­ver sin situa­tion, hur den nya iden­ti­te­ten ska­pas som nyinflyt­tad i rela­tion till sam­häl­let.

Nord­berg beto­nar att till­va­ron som ny innebär utma­nin­gar och att det är i allas int­res­sen att de nyin­van­dra­des till­varo blir så posi­tiv som möj­ligt.

– Socia­lar­be­tarna står nog på klien­ter­nas sida men det behövs arbets­ra­mar för detta – bos­tä­der, dag­hemsplat­ser, språk­kur­ser, arbetsplat­ser och pen­gar till bar­nens hob­byer som före­byg­gande barns­kydd­sar­bete, poäng­te­rar Camilla Nord­berg som nyli­gen pre­mie­ra­des för sin vetens­kapliga arti­kel med resul­tat från forsk­nings­pro­jek­tets begyn­nel­ses­kede vil­ken publice­ra­des i en ansedd inter­na­tio­nell vetens­kaplig publi­ka­tion. 

Sun­niva Ekbom