Camilla Nordberg som forskar i nyinvan­drade kvinnors möten med myndig­heter i Finland betonar att kvali­teten i det sociala arbetet blir lidande på grund av ökad styrning och kontrollkrav i form av rapportering.

 

Förra året när pol. dr. Camilla Nordbergs femåriga forsk­nings­projekt för Finlands akademi om nyinvan­drade kvinnors delak­tighet i det nya samhället förde henne till Kanada för att intervjua mammor som relativt nyligen flyttat till landet, dokumen­terade hon upple­velser av utsatthet hos kvinnorna oberoende av utbild­nings­bakgrund och familjebakgrund. 

Detta är ett faktum trots att Kanada driver en syste­matisk invandrings­po­litik som med hjälp av organi­sa­tioner inom den tredje sektorn sponso­rerar och vägleder de nya invånarna. Hur den moderna tekno­login bidrar till livskva­litet fick hon i alla fall konkret bevisat.

– Internet gör att det lokala och globala samspelet fungerar. Det är möjligt att på riktigt leva sitt liv på två platser. I Kanada träffade jag en kvinna utvandrad från Filip­pi­nerna, läkare och småbarns­mamma vars egen mamma i Filip­pi­nerna var svårt sjuk och sängbunden.

– Hon var den enda i familjen som var utbildad läkare och kände stort ansvar för sin mamma. Familjen kunde trots läkar­dot­terns adress i Kanada ha stor nytta av hennes medicinska expertis eftersom de hade placerat en laptop med Skype påkopplad så att dottern i Kanada och mamman kunde följa med varandra under flera timmar varje förmiddag. Läkar­dottern såg hur hon mådde och monito­rerade vården av mamman med benägen hjälp av moderns läkare på plats, berättar Camilla Nordberg. 

Myndig­hets­kon­tak­terna

I Finland har hennes longi­tu­di­nella forsk­nings­projekt som ska avslutas hösten 2019, fokuserat på invan­drade mödrars upple­velser av socialvården som myndig­het­sins­ti­tution. Perspek­tivet, fokuse­ringen på mödrarna själva är sällan använt i forsk­nings­kontext i Finland. Tidigare forskning har oftast analy­serat innehållet i det mångkul­tu­rella, kultur­sen­sitiva socia­lar­betet med hjälp av intervjuer med socialarbetarna.

Internet gör att det lokala och globala samspelet fungerar.

– Jag mappar viktiga myndig­hets­kon­takter för att ta reda på vilka offentliga aktörer som guidar invan­drar­kvin­norna i det nya landet och hur kvinnorna upplever kontak­terna, i motsats till det ofta använda myndig­hetscent­rerade förhåll­nings­sättet till frågor som berör nyinvan­drade. Jag vidgar perspek­tivet på medbor­gar­forskning, tydliggör Nordberg.

Hon försöker få kvinnorna att reflektera kritiskt kring mötena och formulera vad de skulle behöva stöd med. Särskilt de som har en trauma­bakgrund uttrycker ofta i början stor tacksamhet till den service som erbjuds. Dessa kvinnors ställning är ofta mycket utsatt och de har ett komplext stödbehov.

Alla kvinnor som Camilla Nordberg intervjuat har uppehålls­tillstånd men mycket har hänt under det år som hon utförde fälts­tudier i Kanada.

– De irakiska kvinnor som räknade med att få uppehålls­tillstånd på lång sikt vet nu inte hur deras framtid ser ut, om deras barn får gå i skola i Finland. Limbo­si­tua­tionen med korta uppehålls­tillstånd är katastrofal med tanke på att trygga familjens framtid. 

– Dagens politiska situation med nyinvan­drade som känner kravet att snabbt lära sig finska och bli självför­sör­jande som motpres­tation för den sociala trygghet som långvarigt uppehålls­tillstånd ger, är en paradox med tanke på att språk­kur­serna är för få liksom arbets­möj­lig­he­terna. I den offentliga debatten om invan­drar­mödrar nämns ofta att de inte är motiverade att lära sig finska, utan närmare analys av kvinnornas livssi­tuation och reella valmöjligheter. 

Camilla Nordbergs forskning har dokumen­terat hur många som bemöter de ”nya” mödrarna utgår från att de vill vara längre hemma med barnen än infödda finländska kvinnor. Hon träffade tvärtom invan­drar­kvinnor som snabbare ville komma ut i förvärvs­livet.  

Granskar frihet­si­dealet

– Visst finns det öppna daghem och utmärkta nätverk för hemma­va­rande invan­drarfö­räldrar med barn, men det finns brister i övergångs­tiden mellan att vara hemma med barnen och att börja studera eller arbeta, säger Camilla Nordberg. 

Struk­turer med språk­kurser där mödrarna går på språkkurs på heltid medan deras barn får dagvård saknas för att täcka behovet. Det behövs satsningar på yrkesför­be­re­dande kurser som verkligen leder in i arbets­livet och vi måste bli bättre på att erkänna examina avlag­da utomlands. 

Limbosituationen med korta uppehållstillstånd är katastrofal med tanke på att trygga familjens framtid.

– Allt för ofta betonas könss­kill­na­derna i invan­drar­de­batten. Dessutom upprepar vi så ofta narra­tivet med den ofria muslimska kvinnan i enlighet med den väster­ländska synen på islam. 

– De invan­drar­kvinnor jag träffat, vilka repre­sen­terar olika ursprungsland och religioner, är väldigt medvetna om jämställd­het­si­dealet som råder mellan könen i Finland och att de själva upplevs repre­sentera det motsatta, icke-jämställda. Förståelse nås när man tar reda på hur den enskilda individen upplever sin situation, hur den nya identi­teten skapas som nyinflyttad i relation till samhället. 

Nordberg betonar att tillvaron som ny innebär utmaningar och att det är i allas intressen att de nyinvan­drades tillvaro blir så positiv som möjligt. 

– Socia­lar­be­tarna står nog på klien­ternas sida men det behövs arbets­ramar för detta – bostäder, daghemsplatser, språk­kurser, arbetsplatser och pengar till barnens hobbyer som förebyg­gande barns­kydd­sarbete, poäng­terar Camilla Nordberg som nyligen premie­rades för sin vetens­kapliga artikel med resultat från forsk­nings­pro­jektets begyn­nel­seskede vilken publice­rades i en ansedd inter­na­tionell vetens­kaplig publi­kation. 

Sunniva Ekbom