Världen befinner sig i en existentiell kollektiv kris. Framtiden är oviss. Vår idé om vem vi och världen är ruskas om i coronatider.

 

 

Coro­nae­pi­de­min utma­nar värl­den som den var för några vec­kor sedan. I detta glo­bala gräns­tillstånd, när min arbetsplats gått in för att möj­lig­göra dis­tan­sar­bete för oss nio social­se­kre­te­rare som har hand om nye­table­ra­des komplet­te­rande eko­no­miska bistånd i Stock­holm känns det extra moti­ve­rande att stanna upp, anta utma­nin­gen att skriva om socio­no­mers yrke­si­den­ti­tet.

Som bred­vid­läs­ning har jag boken Med bred­den som spets. Om socio­no­mers yrke­si­den­ti­tet (Idea­lis­tas För­lag i samar­bete med Aka­de­mi­kerför­bu­det SSR, 2018). Här bes­krivs en yrke­si­den­ti­tet som defi­ni­tivt inte utgår från att socia­lar­be­ta­ren job­bar hemifrån på grund av smit­to­risk, med hjälp av mobi­len och dato­rer upp­kopplade till sta­dens interna nät­verk, utan i klient­mö­ten eller kol­le­giala sam­tal i gemen­samma utrym­men öga mot öga i rum­met.

Diskussion om socionomidentiteten är en professionaliseringsfråga

Socio­no­mut­bild­nin­gen hör till de mest popu­lära i Sve­rige, men utbild­nin­gens bredd gör att socio­no­mer också hit­tas på många andra arbetsplat­ser än de som fokuse­rar på renod­lat socialt arbete. Kanske därför upp­fat­tas socio­no­mi­den­ti­te­ten som undflyende. För att ringa in den egna yrke­si­den­ti­te­ten har bokens för­fat­tare Chris­tina Josefs­son interv­juat socio­no­mer i olika yrkes­rol­ler samt stu­de­rande, fors­kare och lärare på socio­nom­pro­gram­men.

Dis­kus­sion om socio­no­mi­den­ti­te­ten är en pro­fes­sio­na­li­se­ringsfråga, anser Tommy Lund­ström, pro­fes­sor i socialt arbete i Stock­holm. Välfärds­sam­häl­lets utveckling, aka­de­mi­se­rin­gen av utbild­nin­gen i socialt arbete med allt vad det innebär av forsk­ning bidrar till förs­tär­kan­det av socio­no­mi­den­ti­te­ten. Yrkets sta­tus är även avgö­rande, yrke­si­den­ti­te­ten stärks av legi­ti­ma­tion för kura­to­rer inom hälso- och sju­kvård i Sve­rige som trädde i kraft i fjol, eftert­rak­tad i fem decen­nier.

De etiska egenskaperna är ideal att sträva efter.

Att det kan bli fråga om dubbla loja­li­te­ter vet alla som utbil­dat sig till socio­nom och i arbets­li­vet ska anpassa sig till arbetsplat­sens yrke­si­den­ti­tet, till exem­pel i rol­len som social­se­kre­te­rare där arbets­gi­va­ren kanske inte stö­der dig att vara vis­selblå­sare vil­ket du upp­munt­ra­des till som socio­noms­tu­de­rande för att bidra till sam­hälls­de­bat­ten om orätt­vi­sor och missförhål­lan­den som drab­bar indi­vi­den. Till det pro­fes­sio­nella ska­vet hör att du inte kan göra det du skulle vilja på grund av tids- och resurs­brist. I en under­sök­ning omfat­tande drygt 20 pro­fes­sio­ner visade det sig att socio­no­mer mer än andra yrken upple­ver att arbe­tet präglas av mora­liska dilem­man. Tro­ligt­vis bidrar det mora­liska dilem­mat, den mora­liska stres­sen till att social­se­kre­tere ofta byts ut.

Etiska riktlinjer stärker yrkesidentität

Den mer eller mindre latenta mora­liska konflik­ten ver­kar höra ihop med socio­no­mens yrke. Men vil­ken kuns­kap har socio­no­mer som andra pro­fes­sio­ner sak­nar?

Socio­no­mer i Sve­rige har haft sina egna etiska rikt­lin­jer sedan 1986 vil­ket stär­ker yrke­si­den­ti­ten. Rikt­lin­jerna dis­ku­te­rar fall­bes­kriv­nin­gar, argu­ment för olika pers­pek­tiv bely­ses vil­ket kan bidra till att minska mora­lis­men bland soco­no­merna, kom­men­te­rar för­fat­ta­ren till rikt­lin­jerna, Erik Blenn­ber­ger (1948–2018). De etiska egens­ka­perna är ideal att sträva efter. Och för­hopp­nings­vis leder denna strä­van även till per­son­lig utveckling.

År 1996 komplet­te­ra­des den etiska koden med socia­lar­be­ta­rens ans­var för den sociala mil­jön på den egna arbetsplat­sen, vil­ket ingen annan pro­fes­sions etiska kod har skri­vit in. En dyna­misk arbetsplats med högt i tak ins­pi­re­rar tro­ligt­vis socia­lar­be­tarna att utveckla etiska egens­ka­per, medan det mot­satta leder till okäns­lig­het, ja ren­tav kan upp­muntra till okäns­lig­het.

Processen är värdeful –  kunskap om inraming, intoning, tajming

Socio­nom Anna Lil­liér, behand­lare i ett team som job­bar med ”hem­ma­sit­tare”, ung­do­mar som iso­le­rar sig och vägrar gå till sko­lan (vil­ket framstår som en para­dox i dag då sko­lorna hän­vi­sar de äldre ele­verna till online-under­vis­ning i hem­men på grund av smit­to­ris­ken – att bli just hem­ma­sit­tare), säger att hon aldrig ångrat att hon utbil­dade sig till socio­nom och fick bred kuns­kap om sam­häl­let, välfärd­sins­ti­tu­tio­nerna, juri­di­ken och sam­ban­den där emel­lan. Socio­no­men ser orsaks­sam­ban­den från makro till mikro lite snab­bare än andra pro­fes­sio­ner. Socio­no­mens vär­degrund, hur vi ser på rät­tig­he­ter och skyl­dig­he­ter i sam­häl­let defi­nie­rar yrke­si­den­ti­te­ten.

Hon lyf­ter fram att socio­no­men vär­de­sät­ter proces­sen, hur infor­ma­tion för­med­las – kuns­kap om inram­ning, into­ning, tajm­ning. Hon sam­man­fat­tar träf­fande soco­no­mens sociala kom­pe­tens och hant­ver­ket – lyhörd­he­ten som det talas så myc­ket om i pro­fes­sio­nen – med att socio­no­men vet när det är läge att bjuda på kaffe och inte. Allianss­ka­pande är av största vikt för att bereda väg för samar­be­tet kring exem­pel­vis bar­net.

Lil­liér näm­ner de så vik­tiga ins­pi­re­rande kol­le­gorna, vi lånar ord och utt­ryck av varan­dra för vår per­son­liga stil i arbe­tet. Detta får mig att vär­de­sätta, längta efter mina ins­pi­re­rande kol­le­gor som jag hop­pas kunna samar­beta med och ins­pi­re­ras av också i fram­ti­den. Inte bara träffa online, då smit­to­ris­ken är avblåst. För denna gång.

Sun­niva Ekbom