För Sven Claes öppnade Integra­tionsklubben Kanel dörren till ett kreativt projektjobb med barnfa­miljer från nära och fjärran. Med sin bakgrund i Tyskland är han själv invan­drare, har bott i många länder och lärt sig finska som vuxen i Helsingfors.

 

Integra­tionsklubben Kanel är öppen verksamhet för invan­drar­fa­miljer, flyktingar och finländare. I klubben lär sig delta­garna vardags­finska genom att sjunga, leka och med hjälp av Toisto-metoden.

Sven Claes förklarar att rollen som förälder gör det lätt för nyinvan­drade mammor och pappor att komma till famil­je­husen. Här får de träffa andra barnfa­miljer och får kamratstöd. Sven ingår i ett team som sedan i september i fjol på uppdrag av barnom­sorgs­verket i Helsingfors besöker stadens flyktingför­lägg­ningar för att hämta barnfa­miljer till stadens famil­jehus och lekparker med ledd verksamhet som har svenska som starkare språk än finska rullar ut den nya verksam­heten tillsammans med sina tre kollegor.

Verksam­heten började i famil­je­husen Sahrami i Hagnäs och Naapuri i Gårds­backa och har under projektets gång spritt sig till 12 av stadens famil­jehus och lekparker.

− Jag trivs med att ha gitarren med mig till jobbet, det kunde jag inte som anställd i affärs­världen, säger Sven.

Det här projektjobbet upplever han som en del av sin utbildning inom det sociala området.

 

Han bytte bana när han utbildade sig till socionom (YH) vid Arcada. Som nyutexa­mi­nerad var hans jobb vikariat på svenskspråkiga daghem. Det som tilltalar honom med jobbet med integra­tions­verk­sam­heten för barnfa­miljer är att föräl­drarna i sällskap av sina barn är klien­terna.

Han har till och med fått användning av sin tyska när barnfa­miljen tidigare bott i Tyskland. Och dagligen får han tala engelska, det språk han använde under studie- och arbetsåren i England, och talar hemma med sin finska fru. Med sin son pratar han sitt förstaspråk, tyska. 

Mångfald och delak­tighet 

Värdegrunden som Kanel är förankrad i känner han sig hemma i – mångfald, delak­tighet, inklu­de­rande verksamhet, jämlikhet. Detta i motsats till segre­gering av flyktingar på förlägg­nin­garna. Lekkonceptet fungerar bra och de finländska barnfa­mil­jerna i famil­je­husen och lekpar­kerna är tillmö­tesgående. Innan invan­drarna lärt sig finska eller svenska skerkom­mu­ni­ka­tionen med hjälp av gester. Det fungerar alla gånger när man förenas över den gemen­samma faktorn­barnen.

− Dagarna fylls av mycket skratt och gemenskap. Att jag nu första gången får öva och förbättra arbetsspråket finska är dessutom en fantastisk möjlighet med tanke på kommande socio­nomjobb i Helsingfors.Integrationsklubben Kanel (Kotoklubi Kaneli) finns för tillfället bara på finska men meningen är att verksam­heten ska vara tvåspråkig och svenskan kan bli aktuell exempelvis för invan­drare som lärt sig svenska i Sverige.

En av utmanin­garna är att hitta svenskspråkiga samar­bets­partners. Men svenskspråkig service kommer förhopp­ningsvis att bli mer synlig i Helsingfors stads verksamhet efter att den planerade förändringen av organi­sa­tions­struk­turen genomförts.

Bland annat Arbis, Luckan och stadens bibliotek ingår i samar­bets­nät­verket. Den fria svenskspråkiga teatergruppen Stjärnfall har fått finan­siering för ett teater­projekt tillsammans med barnfa­miljer med invan­drar­bakgrund. 

Papporna med!

Cheferna för lekpar­kerna är tillmö­tesgående och bra att ha för att bolla idéer med när teamet vill bjuda in barnfa­mil­jerna till special­hap­pe­nings som den planerade Pop Up­lekparken vid Stoa i Östra centrum. Kanel samar­betade med Förbundet för mödra­ och skyddshem rf på senhösten i samband med Kaamos­kahvila. Sven Claes är den enda i teamet som är man. Hans uppgift har också blivit att locka med fler pappor med i verksam­heten.

Vi har fått mycket positiv feedback av både personal och klienter.

− Lätt var det att få med pappor när vi bjöd in till en vinters­portdag i samarbete med Idrotts­verket. Vi åkte pulka och kälke, dukade upp saft och mat. Fantas­tiskt lyckat!

Flyktingför­lägg­nin­garna är inte byggda för barnens behov, det behövs lekplatser ute i samhället som motvikt till förlägg­ningens små famil­jerum. Kanel har fått förlängd projekttid men avslutas i vår. Avsikten är att verksam­heten ska fortsätta, eventuellt med hjälp av frivilliga och imple­men­terade i famil­je­husens verksamhet.

Projek­tut­vär­de­ringen syssel­sätter Sven och hans kollegor. Den ska innehålla intervjuer med personalen på famil­je­husen och besöks­mätare. Smiley-feedback har använts under projekt­tiden för smileys fungerar över språkgrän­serna.

− Vi har fått mycket positiv feedback av både personal och klienter, försäkrar Sven.

Att flykting­fa­mil­jerna oftast genomlevt svårig­heter där barnen har varit utsatta för stress försvårar inte flykting­barn­fa­mil­jernas integrering i famil­je­husen.

Sven bemöter sina klienter med mycket empati men tangerar inte deras trauma­tiska förflutna som inte hör hemma i den här verksam­heten som har fokus på barnens behov av här och nu och mycket lek.

Det tilltalar också föräl­drarna som vill sina barns bästa och gärna lär sig språken på ett lekfullt sätt i det nya landet tillsammans med sina barn. Bland annat Arbis, Luckan och stadens bibliotek ingår i samar­bets­nät­verket.

En av projektets utmaningar är att nå fram till invan­drar­fa­mil­jerna som inte bor på flyktingför­lägg­nin­garna. Infor­ma­tionen om famil­jehus och lekparks­verk­sam­heten som numera även bjuder på integra­tions­verk­sam­heten Kanel når inte automa­tiskt barnfa­mil­jerna som skulle ha nytta av att leka sig till bättre språk­kuns­kaper. Kanel­projektet sprider info om sin verksamhet på rådgiv­ningar, hälsocent­raler och bibliotek, också på sociala medier.

– Djungelt­rumman fungerar alltid bäst.

Sunniva Ekbom