Ann-Marie Lindqvist slår ett slag för praktikforskning. Intresset för att forska i funktionshinder har ökat, berättar Ann-Marie Lindqvist som undervisar studerande inom socialt arbete på magisternivå.

 

Pol.dr. Ann-Marie Lind­qvist dis­pu­te­rade på temat delak­tig­het och bru­kare med utvecklingss­tör­ning för ett och ett halvt år sedan. Hon hör till tea­met som hand­le­der de svenska stu­de­rande inom stu­die­pe­rio­den prak­tik­forsk­ning och gläds över att Hel­sing­fors uni­ver­si­tet sat­sar på att kur­sen i prak­tik­forsk­ning ingår för alla stu­de­rande på magis­ter­nivå inom ämnet socialt arbete.

– Med min bakgrund föran­krad i prak­tiskt socialt arbete med per­so­ner med utvecklingss­tör­ning känns det natur­ligt att kom­bi­nera eget kun­nande och erfa­ren­het med forsk­nings­pro­jekt som stö­der sig på kva­li­ta­tiv del­ta­ga­ro­rien­te­rad forskningsmetodologi.

Hon oroar sig dock hur det ska bli i fram­ti­den om neds­kär­nings­po­li­ti­ken leder till större stu­de­ran­degrup­per med mindre utrymme för kri­tiska dis­kus­sio­ner. Det får inte gå så att kom­pe­tens­kra­ven sänks på lägre och högre nivå inom stu­dierna inom socialt arbete. Som en del av under­vis­nin­gen före­kom­mer grup­par­be­ten och stu­de­rande kan också skriva kur­sar­be­ten och pro gradu-avhand­lin­gar i par.

Samar­betsförmå­gan, förmå­gan att se utifrån olika pers­pek­tiv övas upp vil­ket behövs med tanke på arbets­li­vet. Även gemen­samma kur­ser, semi­na­rier som sam­manför stu­de­rande inom socialt arbete och medicin är viktiga.

Studier inom socialt arbete uppmuntrar enligt Lindqvist de studerande att tänka kritiskt, reflektera och formulera egna åsikter.

Deltagarorienterad forskning

Ann-Marie Lind­qvist har som mål­sätt­ning att fort­sätta forska inom sitt område. Nästa gång med fil.dr. Kata­rina Hakala fors­kare vid Kehi­tys­vam­ma­liitto ry, en fin­ländsk kol­lega som delar hen­nes forskarperspektiv.

– Vi söker finan­sie­ring för ett fors­kar­nät­verk för del­ta­ga­ro­rien­te­rad forsk­ning. Till­sam­mans med bru­kare skulle vi for­mu­lera forsk­ningsfrå­gorna och genomföra forsk­nin­gen. Det skulle fylla en forsk­nings­lucka även inter­na­tio­nellt sett. Mots­va­rande forsk­ning har aldrig resul­te­rat i en mul­ti­me­die­rap­port och meto­do­lo­gisk läro­bok som är vår mål­sätt­ning. Avgräns­nin­gen är per­so­ner med utvecklingss­tör­ning vilka kan utt­rycka sig verbalt.

– Det ska bli int­res­sant att sam­manföra per­so­ner med utvecklingss­tör­ning med både svenska och finska som modersmål och utö­ver ver­balt språk pröva bl.a krea­tiva uttryckssätt.

Stöda självbestämmande

De starka int­res­seor­ga­ni­sa­tio­nerna har en vik­tig funk­tion i syn­ner­het i tider med hot om neds­kär­nin­gar inom per­son­alen som ska ta hand om större grupper.

– Det lång­sik­tiga arbe­tet med att stöda själv­bes­täm­man­det och stärka själv­käns­lan hos per­so­ner med utvecklingss­tör­ning går inte att kom­bi­nera med per­so­nal­neds­kär­nin­gar. Per­so­nal­di­men­sio­ne­rin­garna ska bes­täm­mas utifrån beho­vet. ”Vähem­mällä enem­män” är en helt omöj­lig ekva­tion. Det hand­lar ju om att upp­fylla FN:s kon­ven­tion om mänskliga rät­tig­he­ter för per­so­ner med utvecklingss­tör­ning, säger Lindqvist.

I sin dok­tor­sav­hand­lig fors­kade Lind­qvist i både bru­kar- och per­so­nal­pers­pek­ti­vet rörande delak­tig­het rörande per­so­ner med utvecklingsstörning.

Hon kom fram till att både per­son­alen och bru­karna för­sö­ker finna nya rol­ler och att de i den proces­sen har behov av stöd. Bru­karna är i sin var­dag beroende av hur per­son­alen ser på sitt arbete. Osä­ker­he­ten hos per­son­alen om vad som är rätt eller fel visar att de omde­fi­nie­rar sin roll. De är i behov av utbild­ning för att ge det stöd bukarna behö­ver för att fatta små och stora beslut.

Stö­det bety­der att bru­karna får infor­ma­tion om alter­na­tiva val på ett sätt som de förstår och möj­lig­het att kon­kret pröva på de olika alter­na­ti­ven. Bru­karna behö­ver stöd för att förstå vad olika bes­lut leder till. Innan de fat­tar bes­lut kan de också behöva till­räckligt med tid och möj­lig­het att prata med någon som de har fört­roende för.

– För­hand­lin­gar om till­hö­rig­het och delak­tig­het sker i sams­pel mel­lan per­son­alen och bru­karna. Båda par­ter lyfte fram hur vik­tigt det är att förstå och att bli förstådd. Bru­karna lik­som per­son­alen kan behöva stöd för kom­mu­ni­ka­tio­nen. Per­son­alen för­höll sig reflek­te­rande och hade behov av att dis­ku­tera med kol­le­gor. Det är ibland en svår balansgång mel­lan att arbeta för bru­kar­nas själv­bes­täm­mande och att garan­tera deras trygghet.

Det vik­tiga stö­det som hit­tas i per­so­nalgrup­pen behövs i bryt­nings­ti­der när delak­tig­het och själv­bes­täm­mande imple­men­te­ras i var­da­gen med brukarna.

– Bru­karna för fram sina tan­kar och öns­kemål främst i var­dagliga sam­tal och det är i de här sam­ta­len och i de dagliga akti­vi­te­terna som fört­roen­det byggs upp till per­son­alen. Ännu före­kom­mer tyvärr att bru­karna inte är med i alla dis­kus­sio­ner som berör dem och de kän­ner sig osä­kra på vad per­son­alen pra­tar om dem då de inte är närvarande.

Sun­niva Ekbom