Ann-Marie Lindqvist slår ett slag för praktik­forskning. Intresset för att forska i funktions­hinder har ökat, berättar Ann-Marie Lindqvist som under­visar stude­rande inom socialt arbete på magisternivå.

 

Pol.dr. Ann-Marie Lindqvist dispu­terade på temat delak­tighet och brukare med utvecklingss­törning för ett och ett halvt år sedan. Hon hör till teamet som handleder de svenska stude­rande inom studie­pe­rioden praktik­forskning och gläds över att Helsingfors univer­sitet satsar på att kursen i praktik­forskning ingår för alla stude­rande på magis­ternivå inom ämnet socialt arbete.

– Med min bakgrund förankrad i praktiskt socialt arbete med personer med utvecklingss­törning känns det naturligt att kombinera eget kunnande och erfarenhet med forsk­nings­projekt som stöder sig på kvali­tativ delta­ga­ro­rien­terad forskningsmetodologi.

Hon oroar sig dock hur det ska bli i framtiden om nedskär­nings­po­li­tiken leder till större stude­ran­degrupper med mindre utrymme för kritiska diskus­sioner. Det får inte gå så att kompe­tens­kraven sänks på lägre och högre nivå inom studierna inom socialt arbete. Som en del av under­vis­ningen förekommer gruppar­beten och stude­rande kan också skriva kursar­beten och pro gradu-avhand­lingar i par.

Samar­betsförmågan, förmågan att se utifrån olika perspektiv övas upp vilket behövs med tanke på arbets­livet. Även gemen­samma kurser, seminarier som sammanför stude­rande inom socialt arbete och medicin är viktiga.

Studier inom socialt arbete uppmuntrar enligt Lindqvist de studerande att tänka kritiskt, reflektera och formulera egna åsikter.

Delta­ga­ro­rien­terad forskning

Ann-Marie Lindqvist har som målsättning att fortsätta forska inom sitt område. Nästa gång med fil.dr. Katarina Hakala forskare vid Kehitys­vam­ma­liitto ry, en finländsk kollega som delar hennes forskarperspektiv.

– Vi söker finan­siering för ett forskar­nätverk för delta­ga­ro­rien­terad forskning. Tillsammans med brukare skulle vi formulera forsk­ningsfrå­gorna och genomföra forsk­ningen. Det skulle fylla en forsk­nings­lucka även inter­na­tio­nellt sett. Motsva­rande forskning har aldrig resul­terat i en multi­me­die­rapport och metodo­logisk lärobok som är vår målsättning. Avgräns­ningen är personer med utvecklingss­törning vilka kan uttrycka sig verbalt.

– Det ska bli intressant att sammanföra personer med utvecklingss­törning med både svenska och finska som modersmål och utöver verbalt språk pröva bl.a kreativa uttryckssätt.

Stöda själv­bes­täm­mande

De starka intres­seor­ga­ni­sa­tio­nerna har en viktig funktion i synnerhet i tider med hot om nedskär­ningar inom personalen som ska ta hand om större grupper.

– Det långsiktiga arbetet med att stöda själv­bes­täm­mandet och stärka själv­känslan hos personer med utvecklingss­törning går inte att kombinera med perso­nal­neds­kär­ningar. Perso­nal­di­men­sio­ne­rin­garna ska bestämmas utifrån behovet. ”Vähem­mällä enemmän” är en helt omöjlig ekvation. Det handlar ju om att uppfylla FN:s konvention om mänskliga rättig­heter för personer med utvecklingss­törning, säger Lindqvist.

I sin doktor­sav­handlig forskade Lindqvist i både brukar- och perso­nal­pers­pek­tivet rörande delak­tighet rörande personer med utvecklingsstörning.

Hon kom fram till att både personalen och brukarna försöker finna nya roller och att de i den processen har behov av stöd. Brukarna är i sin vardag beroende av hur personalen ser på sitt arbete. Osäker­heten hos personalen om vad som är rätt eller fel visar att de omdefi­nierar sin roll. De är i behov av utbildning för att ge det stöd bukarna behöver för att fatta små och stora beslut.

Stödet betyder att brukarna får infor­mation om alter­nativa val på ett sätt som de förstår och möjlighet att konkret pröva på de olika alter­na­tiven. Brukarna behöver stöd för att förstå vad olika beslut leder till. Innan de fattar beslut kan de också behöva tillräckligt med tid och möjlighet att prata med någon som de har förtroende för.

– Förhand­lingar om tillhö­righet och delak­tighet sker i samspel mellan personalen och brukarna. Båda parter lyfte fram hur viktigt det är att förstå och att bli förstådd. Brukarna liksom personalen kan behöva stöd för kommu­ni­ka­tionen. Personalen förhöll sig reflek­te­rande och hade behov av att diskutera med kollegor. Det är ibland en svår balansgång mellan att arbeta för brukarnas själv­bes­täm­mande och att garantera deras trygghet.

Det viktiga stödet som hittas i perso­nalgruppen behövs i brytnings­tider när delak­tighet och själv­bes­täm­mande imple­men­teras i vardagen med brukarna.

– Brukarna för fram sina tankar och önskemål främst i vardagliga samtal och det är i de här samtalen och i de dagliga aktivi­te­terna som förtroendet byggs upp till personalen. Ännu förekommer tyvärr att brukarna inte är med i alla diskus­sioner som berör dem och de känner sig osäkra på vad personalen pratar om dem då de inte är närvarande.

Sunniva Ekbom