Den aktiva hösten ställer krav på föreståndaren för ett litet daghem. Nya barn och föräldrar ska bekanta sig. Nya band ska knytas. Rose-Maj Backman på Tallbo daghem delar sin tid mellan arbetet i barngruppen och administrationen.

 

Barnavårdsfö­re­nin­gens dag­hem Tallbo lik­nar Villa Vil­la­kulla. Läget är bästa tänk­bara. Mitt i natu­ren på samma udde som pre­si­den­tens resi­dens i Mej­lans. 21 barn under förs­kolål­dern finns i grup­pen som leds av två barnt­rädgårds­lä­rare och två närvår­dare.

Tidi­gare när ped.mag. Rose-Maj Back­man har varit förestån­dare för stora kom­mu­nala dag­hem i Öster­bot­ten har hon fått koncent­rera sig på admi­ni­stra­tio­nen. Hon ser på det admi­ni­stra­tiva arbe­tet som en givande utma­ning.

− I det första tele­fon­sam­ta­let ska föräl­drarna känna sig väl­komna. Jag lyss­nar in föräl­drar­nas behov. Mitt bemö­tande ska sig­na­lera att också unga osä­kra föräl­drar öppet ska våga fråga om allt de behö­ver veta om vår verk­sam­het, förkla­rar Rose-Maj Back­man där vi sit­ter och sam­ta­lar i hen­nes lilla kon­tor i den tysta trä­vil­lan. Bar­nen är i vilan.

Enligt henne är egenvår­dar­sys­te­met och mjukland­nin­gen för nykom­lin­garna det bästa som hänt dag­hems­verk­sam­he­ten sedan hon bör­jade i branschen år 1986. Både barn och föräl­drar blir trygga när de lärt känna egenvår­da­ren. Föräl­drarna behö­ver inte i onö­dan oroas eller bli miss­tänk­samma som det kan gå om de inte själva varit med i dag­hems­ru­ti­nerna.

− Egenvår­dar­sys­te­met, att se på dag­hemss­tar­ten ur bar­nets pers­pek­tiv, bety­der att egenvår­da­ren och jag gör ett hem­be­sök hos varje ny familj. I hem­met som är den miljö där famil­jen är trygg stäl­ler vi frå­gor om bar­net och inle­der samar­be­tet kring bar­nets bästa.

Den skrivna rap­por­ten över hem­be­sö­ket behövs med tanke på att de andra som job­bar med bar­net också ska få all väsent­lig info om bar­net. Rose-Maj Back­man poäng­te­rar hur vik­tigt det är att egenvår­da­ren i bör­jan är den som tar emot bar­net på mor­go­nen.

Det är också egenvår­da­ren som int­ro­duce­rar de andra vuxna i grup­pen. Trygg­he­ten och lug­net föran­kras hos bar­net om föräl­drarna den första vec­kan stan­nar på dag­hem­met några tim­mar och kom­mer efter bar­net strax efter vilan.

Teammöten och motivationsarbete

För att få arbe­tet att flyta med allt vad det bety­der av imple­men­te­ring av gemen­sam stra­tegi för problem­lös­ning i grup­pen, sam­man­kal­lar Back­man team­mö­ten under bar­nens vila. Tea­men är två men som team­le­dare är hon med i båda tea­men för att veta hur alla barn mår.

− Om någon­ting är ett problem bör­jar vi med det som fun­ge­rar bra. Via frå­gor kom­mer vi fram till proble­met. Jag kan fråga: ”Vad kunde vi göra bättre?” För att kon­kre­ti­sera det som är proble­met refe­re­ras till en hän­delse som vi går in i. Jag ger inga direk­tiv för problem­lös­nin­gen men jag kan komma med förs­lag.

Om barnen råkar i konflikt med varandra ska grälet genast redas ut, rättvist utan att någondera part vinner.

− Stäm­nin­gen öpp­nar upp för utveckling­sar­bete när vi ser på saker ur olika pers­pek­tiv. Om det finns mot­satta åsik­ter gör jag en sam­man­fatt­ning för att inklu­dera alla i per­son­alen. Alla behövs med i bes­lu­ten för att per­son­alen ska vara moti­ve­rad.

Lång liv­ser­fa­ren­het också av kri­ser, en skils­mässa som stäl­ler prov på föräl­dras­ka­pet har gett Back­man insyn i hur det känns som föräl­der när bar­net kom­mer hem och kän­ner sig i under­läge i jämfö­relse med de andra bar­nen på dag­hem­met.

− Vi vuxna får inte gå med på att bar­nen blir mob­bade i barn­ge­mens­ka­pen. På ett litet dag­hem är det lätt att moti­vera hela per­son­alen att ha en gemen­sam stra­tegi för att sätta stopp för mobb­nin­gen. Vi ska bek­räfta och upp­muntra bar­nens goda egens­ka­per.

-Det får inte bli en nega­tiv aura runt ett barn. Vi job­bar för att möta alla barn jäm­likt. Det är vik­tigt att vi fun­de­rar på hur vi bek­räf­tar bar­net och dis­ku­te­rar med föräl­drarna så att vi alla bemö­ter bar­net med posi­tiv feed­back och värme, inte med kri­tik.

Hon har god erfa­ren­het av samar­be­tet med socio­no­mer med barnt­rädgårds­lä­rar­be­hö­rig­het som tillför arbets­tea­met förståelse för famil­je­po­li­ti­ken.

Fort­satta uni­ver­si­tetss­tu­dier och fort­bild­ning vär­de­sät­ter Rose-Maj Back­man som stöd för yrkes­rol­len som förestån­dare.

− När man utvecklar sitt teo­re­tiska bas­kun­nande har man en sta­bil grund att stå på. De intel­lek­tuella dis­kus­sio­nerna på kur­serna med andra förestån­dare är des­su­tom myc­ket sti­mu­le­rande.

Barnens lek

Rose-Maj Back­man har en klar peda­go­gisk syn på dag­hem­mets verk­sam­het.

− Bar­nens dag på dag­hem­met blir ofta lång. Vi i per­son­alen blir ställfö­ret­rä­dande mam­mor och pap­por. Kär­nan i dag­hems­da­gen ska vara att bar­nen har det tryggt och bra. Det bru­kar leda till lek och arbetsro − i leken lär sig bar­nen allra bäst.

− Bar­nen mår bra av att leka med varan­dra och njuta av natu­ren och ta vara på alla möj­lig­he­ter till rörelse och motion. Då får bar­nen utveckla sin fan­tasi och krea­ti­vi­tet. Vårt arbets­ma­te­rial är det mest ener­giska som finns.

Genus­pe­da­go­gi­ken stäl­ler krav på jäms­tälld­he­ten vil­ket Back­man gärna omfat­tar.

− Flic­kor vill vara björ­nar och poj­kar lucior! Och så ska det få vara!

Sun­niva Ekbom