Forskaren Hanna Wikströms många frågor om inkluderandet av mångfalden i samhället väcker till eftertanke. Vilka glasögon bär beslutsfattaren när hen bedömer den asylsökandes berättelse? Och varför anses islam som något suspekt?

 

Docent Han­na Wik­ström vid Göte­borgs uni­ver­sitet har forskat i gen­uinitets­bedömningar av asyl­sökan­des berät­telser för att söka asyl i Sverige med åberopande av hbtq-iden­titet, tro eller tros­till­hörighet.

”Goda berättare” pre­mieras av det nuvarande sys­temet. Berät­telser­na bör vara detal­jer­ade, ge ett intryck av att vara självup­plev­da – givetvis en bedömn­ings­frå­ga vad det­ta är – vara i avsak­nad av mot­sägelser och vara kon­sekven­ta genom processen. Förk­laringar till oli­ka skeen­den eller ageran­den bör ”låta rim­li­ga” för åhöraren, beslutsfattaren, kon­stat­er­ar Han­na Wik­ström.

Tro­värdighets­bedömnin­gen utgår från berät­telsen. Utöver berät­telsens form, detaljnivå, avsak­nad av inkon­sekvenser etc., är även berät­telsens innehåll rel­e­vant att bedö­ma. Ses det som troligt att en män­niska kunde rym­ma från fängelset/hoppa av last­bilen i farten/sätta sig upp mot sin familj/regimrepresentanterna på det sätt som görs gäl­lande? Ses det som rim­ligt att en kvin­na i ett visst geografiskt område utsatts för x eller ager­at på ett visst sätt?

Vad är trovärdigt?

För att bred­da och förd­ju­pa per­spek­tivet på den asyl­sökan­des berät­telse föres­lår Han­na Wik­ström att fokus i högre grad skulle rik­tas mot den bedö­mande parten. Vad är det beslutsfattaren upp­fat­tar som tro­värdigt och var­för? Finns det andra möjli­ga tolkningar av berät­telsen eller delar av berät­telsen? Kan det vara ”sunt för­nuft”, för­do­mar, stereo­typis­er­ing, allt­för normerande bilder av ett förhål­lande eller viss grupp som skym­mer lin­sen?

Som exem­pel på sitt resone­mang näm­n­er hon en domare som fun­der­ade om det var rim­ligt att en min­derårig asyl­sökande redan när denne var ca 12 år kunde ha tankar om sin sex­uel­la ori­en­ter­ing. Den förs­ta analy­sen var att det inte var rim­ligt efter­som per­son­er under 12 år inte är köns­mogna. Efter att fun­der­at och läst lite mer ändrade domaren sin upp­fat­tning och kom fram till att tankar om sex­u­alitet eller kön­si­d­en­titet så klart kan upp­kom­ma så långt ner i åldrar­na som 3–4 år. Domaren fann att den mod­ell för förståelse som först använts inte var giltig. Verk­ligheten är myck­et mer kom­plex än vad som ryms i kat­e­goriska mod­eller.

Hon frå­gar sig ock­så hur en tro­värdig religiös kon­ver­sion beskrivs? Kan den lik­na en förälskelse? Är det en rim­lig anled­ning att öns­ka sig till­hörighet i en social gemen­skap – eller måste det vara ett visst sty­cke i Bibeln som drab­bat sökande extra myck­et? Hur ser bedö­marens ver­sion av en sann kon­ver­sion eller sex­uell ori­en­ter­ing ut?

Hanna Wikströms frågor till socialarbetarna handlar om självrannsakan.

– Rel­e­vant för allt socialt arbete är att vän­da blick­en mot hur organ­i­sa­tio­nen tänker snarare än hur sökande tänker! Vil­ka mod­eller av sak­er och ting utgår socialar­betaren från? Var­för ser mod­eller­na ut så? Måste de se ut så? Vil­ka andra verk­lighets­bilder skulle vara minst lika rim­li­ga?

Hon efterl­yser struk­turel­la sat­sningar på att före­byg­ga rasism.

– Vil­ka insti­tu­tion­alis­er­ade bilder lig­ger till grund för poli­tik, pol­i­cy, lokala insatser och konkret bemö­tande? Var­för fort­sät­ter mörk hud­färg vara en sig­nal på något icke nordiskt? Var­för ans­es islam som kon­stigt? Var­för blir folk så upprör­da över en bit tyg på ett visst ställe på krop­pen, sjalen, men inte över andra sorters tyg­bitar eller avsak­nad av dem? Var­för är det upprörande att vis­sa väl­jer att häl­sa genom att läg­ga han­den på bröstet istäl­let för att sträc­ka fram den? Var­för bedöms vis­sa indi­vider och grup­per kon­sekvent annor­lun­da än andra indi­vider och grup­per?

Breivik, Peter Mangs och Anton Lundin Pet­ters­son ses i förs­ta hand som psykiskt skadade indi­vider medan själv­mords­bom­bare är ide­ol­o­giskt dri­vna och kallt kalkylerande. Forskare har dock visat att ide­olo­gi var­it den huvud­sak­li­ga dri­vkraften för Breivik, Mangs och Lundin.

Fråga, i stället för anta

I Wik­ströms avhan­dling om famil­jer från Iran bosat­ta i Göte­borg beskriv­er en pap­pa hur han blir orolig när han blir irrit­er­ad på sina barn i det offentli­ga, han är alltid med­veten om att hans irri­ta­tion kom­mer att bedö­mas annor­lun­da än om irri­ta­tio­nen yttrades i en vit familj. En kvin­na i avhan­dlin­gen beskriv­er hur hon alltid går omkring beredd att ”försvara sig och sin familj” – i sin vardag är hon alltid redo att förk­lara och försvara. Hon säger: ”Var­för kan de inte frå­ga ’hur är det i er familj?’ istäl­let för att anta och ”redan tro sig veta”?

– Kvin­nor med sjal attack­eras kon­tin­uerligt i det offentli­ga. Vis­sa av mina egna stu­den­ter på socionom­pro­gram­met som vi skick­at ut på studiere­sa i staden säger att de önskar sli­ta sjalen av kvin­nor de ser på gatan. Var­för är det vik­tigt, var­för ans­es det som möjligt att ta sig rät­ten att sli­ta kläder av vis­sa men inte av andra?

– Det är ett helt fruk­tans­värt oetiskt förhåll­ningssätt yttrat av bli­vande socialar­betare. Samhäl­let, sociala myn­digheter och enskil­da måste bör­ja kun­na se det uni­versel­la i att vara män­niska framom det speci­fi­ka som alltid skrivs in på mör­ka famil­jers krop­par och motiv.

Wik­ström slår ett slag för ”med­bor­gar­råd” – grup­per där män­niskor själ­va får uttryc­ka sina behov och önskemål i kon­takt med regering och riks­dag och organ­i­sa­tion­er inom det sociala området.

Sun­ni­va Ekbom