Forskaren Hanna Wikströms många frågor om inklu­de­randet av mångfalden i samhället väcker till efter­tanke. Vilka glasögon bär besluts­fat­taren när hen bedömer den asylsö­kandes berät­telse? Och varför anses islam som något suspekt?

 

Docent Hanna Wikström vid Göteborgs univer­sitet har forskat i genui­ni­tets­be­döm­ningar av asylsö­kandes berät­telser för att söka asyl i Sverige med åbero­pande av hbtq-identitet, tro eller trostill­hö­righet.

”Goda berättare” premieras av det nuvarande systemet. Berät­tel­serna bör vara detal­jerade, ge ett intryck av att vara självupplevda – givetvis en bedöm­ningsfråga vad detta är – vara i avsaknad av motsä­gelser och vara konse­kventa genom processen. Förkla­ringar till olika skeenden eller ageranden bör ”låta rimliga” för åhöraren, besluts­fat­taren, konsta­terar Hanna Wikström.

Trovär­dig­hets­be­döm­ningen utgår från berät­telsen. Utöver berät­telsens form, detaljnivå, avsaknad av inkon­se­kvenser etc., är även berät­telsens innehåll relevant att bedöma. Ses det som troligt att en människa kunde rymma från fängelset/hoppa av lastbilen i farten/sätta sig upp mot sin familj/regimrepresentanterna på det sätt som görs gällande? Ses det som rimligt att en kvinna i ett visst geogra­fiskt område utsatts för x eller agerat på ett visst sätt?

Vad är trovärdigt?

För att bredda och fördjupa perspek­tivet på den asylsö­kandes berät­telse föreslår Hanna Wikström att fokus i högre grad skulle riktas mot den bedömande parten. Vad är det besluts­fat­taren uppfattar som trovärdigt och varför? Finns det andra möjliga tolkningar av berät­telsen eller delar av berät­telsen? Kan det vara ”sunt förnuft”, fördomar, stereo­ty­pi­sering, alltför norme­rande bilder av ett förhål­lande eller viss grupp som skymmer linsen?

Som exempel på sitt resonemang nämner hon en domare som funderade om det var rimligt att en minderårig asylsö­kande redan när denne var ca 12 år kunde ha tankar om sin sexuella orien­tering. Den första analysen var att det inte var rimligt eftersom personer under 12 år inte är könsmogna. Efter att funderat och läst lite mer ändrade domaren sin uppfattning och kom fram till att tankar om sexua­litet eller könsi­den­titet så klart kan uppkomma så långt ner i åldrarna som 3 – 4 år. Domaren fann att den modell för förståelse som först använts inte var giltig. Verklig­heten är mycket mer komplex än vad som ryms i katego­riska modeller.

Hon frågar sig också hur en trovärdig religiös konversion beskrivs? Kan den likna en föräls­kelse? Är det en rimlig anledning att önska sig tillhö­righet i en social gemenskap – eller måste det vara ett visst stycke i Bibeln som drabbat sökande extra mycket? Hur ser bedömarens version av en sann konversion eller sexuell orien­tering ut?

Hanna Wikströms frågor till socialarbetarna handlar om självrannsakan.

– Relevant för allt socialt arbete är att vända blicken mot hur organi­sa­tionen tänker snarare än hur sökande tänker! Vilka modeller av saker och ting utgår socia­lar­be­taren från? Varför ser model­lerna ut så? Måste de se ut så? Vilka andra verklig­hets­bilder skulle vara minst lika rimliga?

Hon efter­lyser struk­tu­rella satsningar på att förebygga rasism.

– Vilka insti­tu­tio­na­li­serade bilder ligger till grund för politik, policy, lokala insatser och konkret bemötande? Varför fortsätter mörk hudfärg vara en signal på något icke nordiskt? Varför anses islam som konstigt? Varför blir folk så upprörda över en bit tyg på ett visst ställe på kroppen, sjalen, men inte över andra sorters tygbitar eller avsaknad av dem? Varför är det upprö­rande att vissa väljer att hälsa genom att lägga handen på bröstet istället för att sträcka fram den? Varför bedöms vissa individer och grupper konse­kvent annor­lunda än andra individer och grupper?

Breivik, Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson ses i första hand som psykiskt skadade individer medan själv­mords­bombare är ideolo­giskt drivna och kallt kalky­le­rande. Forskare har dock visat att ideologi varit den huvud­sakliga drivkraften för Breivik, Mangs och Lundin.

Fråga, i stället för anta

I Wikströms avhandling om familjer från Iran bosatta i Göteborg beskriver en pappa hur han blir orolig när han blir irriterad på sina barn i det offentliga, han är alltid medveten om att hans irritation kommer att bedömas annor­lunda än om irrita­tionen yttrades i en vit familj. En kvinna i avhand­lingen beskriver hur hon alltid går omkring beredd att ”försvara sig och sin familj” – i sin vardag är hon alltid redo att förklara och försvara. Hon säger: ”Varför kan de inte fråga ’hur är det i er familj?’ istället för att anta och ”redan tro sig veta”?

– Kvinnor med sjal attac­keras konti­nuerligt i det offentliga. Vissa av mina egna studenter på socio­nom­pro­grammet som vi skickat ut på studieresa i staden säger att de önskar slita sjalen av kvinnor de ser på gatan. Varför är det viktigt, varför anses det som möjligt att ta sig rätten att slita kläder av vissa men inte av andra?

– Det är ett helt fruktansvärt oetiskt förhåll­ningssätt yttrat av blivande socia­lar­betare. Samhället, sociala myndig­heter och enskilda måste börja kunna se det univer­sella i att vara människa framom det specifika som alltid skrivs in på mörka familjers kroppar och motiv.

Wikström slår ett slag för ”medbor­garråd” – grupper där människor själva får uttrycka sina behov och önskemål i kontakt med regering och riksdag och organi­sa­tioner inom det sociala området.

Sunniva Ekbom