Forskaren Hanna Wikströms många frågor om inkluderandet av mångfalden i samhället väcker till eftertanke. Vilka glasögon bär beslutsfattaren när hen bedömer den asylsökandes berättelse? Och varför anses islam som något suspekt?

 

Docent Hanna Wik­ström vid Göte­borgs uni­ver­si­tet har fors­kat i genui­ni­tets­be­döm­nin­gar av asyl­sö­kan­des berät­tel­ser för att söka asyl i Sve­rige med åbe­ro­pande av hbtq-iden­ti­tet, tro eller tros­till­hö­rig­het.

”Goda berät­tare” pre­mie­ras av det nuva­rande sys­te­met. Berät­tel­serna bör vara detal­je­rade, ge ett int­ryck av att vara själ­vupplevda – givet­vis en bedöm­ningsfråga vad detta är – vara i avsak­nad av mot­sä­gel­ser och vara kon­se­kventa genom proces­sen. Förkla­rin­gar till olika skeen­den eller age­ran­den bör ”låta rim­liga” för åhö­ra­ren, bes­luts­fat­ta­ren, kons­ta­te­rar Hanna Wik­ström.

Tro­vär­dig­hets­be­döm­nin­gen utgår från berät­tel­sen. Utö­ver berät­tel­sens form, detalj­nivå, avsak­nad av inkon­se­kven­ser etc., är även berät­tel­sens innehåll rele­vant att bedöma. Ses det som tro­ligt att en män­niska kunde rymma från fängelset/hoppa av last­bi­len i farten/sätta sig upp mot sin familj/regimrepresentanterna på det sätt som görs gäl­lande? Ses det som rim­ligt att en kvinna i ett visst geo­gra­fiskt område utsatts för x eller age­rat på ett visst sätt?

Vad är trovärdigt?

För att bredda och förd­jupa pers­pek­ti­vet på den asyl­sö­kan­des berät­telse föreslår Hanna Wik­ström att fokus i högre grad skulle rik­tas mot den bedö­mande par­ten. Vad är det bes­luts­fat­ta­ren upp­fat­tar som tro­vär­digt och varför? Finns det andra möj­liga tolk­nin­gar av berät­tel­sen eller delar av berät­tel­sen? Kan det vara ”sunt för­nuft”, för­do­mar, ste­reo­ty­pi­se­ring, alltför nor­me­rande bil­der av ett förhål­lande eller viss grupp som skym­mer lin­sen?

Som exem­pel på sitt reso­ne­mang näm­ner hon en domare som fun­de­rade om det var rim­ligt att en min­derå­rig asyl­sö­kande redan när denne var ca 12 år kunde ha tan­kar om sin sexuella orien­te­ring. Den första ana­ly­sen var att det inte var rim­ligt efter­som per­so­ner under 12 år inte är köns­mogna. Efter att fun­de­rat och läst lite mer ändrade doma­ren sin upp­fatt­ning och kom fram till att tan­kar om sexua­li­tet eller kön­si­den­ti­tet så klart kan upp­komma så långt ner i åldrarna som 3–4 år. Doma­ren fann att den modell för förståelse som först använts inte var gil­tig. Verklig­he­ten är myc­ket mer komplex än vad som ryms i kate­go­riska model­ler.

Hon frå­gar sig också hur en tro­vär­dig reli­giös kon­ver­sion bes­krivs? Kan den likna en föräls­kelse? Är det en rim­lig anled­ning att önska sig till­hö­rig­het i en social gemens­kap – eller måste det vara ett visst stycke i Bibeln som drab­bat sökande extra myc­ket? Hur ser bedö­ma­rens ver­sion av en sann kon­ver­sion eller sexuell orien­te­ring ut?

Hanna Wikströms frågor till socialarbetarna handlar om självrannsakan.

– Rele­vant för allt socialt arbete är att vända blic­ken mot hur orga­ni­sa­tio­nen tän­ker sna­rare än hur sökande tän­ker! Vilka model­ler av saker och ting utgår socia­lar­be­ta­ren från? Varför ser model­lerna ut så? Måste de se ut så? Vilka andra verklig­hets­bil­der skulle vara minst lika rim­liga?

Hon efter­ly­ser struk­tu­rella sats­nin­gar på att före­bygga rasism.

– Vilka ins­ti­tu­tio­na­li­se­rade bil­der lig­ger till grund för poli­tik, policy, lokala insat­ser och kon­kret bemö­tande? Varför fort­sät­ter mörk hudfärg vara en sig­nal på något icke nor­diskt? Varför anses islam som kons­tigt? Varför blir folk så upprörda över en bit tyg på ett visst ställe på krop­pen, sja­len, men inte över andra sor­ters tyg­bi­tar eller avsak­nad av dem? Varför är det upprö­rande att vissa väl­jer att hälsa genom att lägga han­den på brös­tet istäl­let för att sträcka fram den? Varför bedöms vissa indi­vi­der och grup­per kon­se­kvent annor­lunda än andra indi­vi­der och grup­per?

Brei­vik, Peter Mangs och Anton Lun­din Pet­ters­son ses i första hand som psy­kiskt ska­dade indi­vi­der medan själv­mords­bom­bare är ideo­lo­giskt drivna och kallt kal­ky­le­rande. Fors­kare har dock visat att ideo­logi varit den huvud­sakliga driv­kraf­ten för Brei­vik, Mangs och Lun­din.

Fråga, i stället för anta

I Wik­ströms avhand­ling om famil­jer från Iran bosatta i Göte­borg bes­kri­ver en pappa hur han blir oro­lig när han blir irri­te­rad på sina barn i det offent­liga, han är all­tid med­ve­ten om att hans irri­ta­tion kom­mer att bedö­mas annor­lunda än om irri­ta­tio­nen ytt­ra­des i en vit familj. En kvinna i avhand­lin­gen bes­kri­ver hur hon all­tid går omkring beredd att ”förs­vara sig och sin familj” – i sin var­dag är hon all­tid redo att förklara och förs­vara. Hon säger: ”Varför kan de inte fråga ’hur är det i er familj?’ istäl­let för att anta och ”redan tro sig veta”?

– Kvin­nor med sjal attac­ke­ras kon­ti­nuer­ligt i det offent­liga. Vissa av mina egna stu­den­ter på socio­nom­pro­gram­met som vi skic­kat ut på stu­die­resa i sta­den säger att de öns­kar slita sja­len av kvin­nor de ser på gatan. Varför är det vik­tigt, varför anses det som möj­ligt att ta sig rät­ten att slita klä­der av vissa men inte av andra?

– Det är ett helt fruk­tans­värt oetiskt förhåll­nings­sätt ytt­rat av bli­vande socia­lar­be­tare. Sam­häl­let, sociala myn­dig­he­ter och ens­kilda måste börja kunna se det uni­ver­sella i att vara män­niska fra­mom det speci­fika som all­tid skrivs in på mörka famil­jers krop­par och motiv.

Wik­ström slår ett slag för ”med­bor­garråd” – grup­per där män­nis­kor själva får utt­rycka sina behov och öns­kemål i kon­takt med rege­ring och riks­dag och orga­ni­sa­tio­ner inom det sociala områ­det.

Sun­niva Ekbom