Ögonblicket är magiskt då den som får handledning kommer på lösningen under det reflekterande samtalet!

 

Erfa­ren­he­ter av att hand­leda föräl­drar, per­so­nal och lärare som kura­tor vid Kår­kulla och som special­lä­rare fick Chris­tel Sund­qvist att forska i hand­le­dande verk­sam­het när hon dok­to­re­rade inom special­pe­da­go­gik vid Åbo Aka­demi.

– Både i Sve­rige och Norge är hand­led­nin­gen vik­ti­gare i dag­hem och sko­lor än i Fin­land. I ÅA beto­nas den hand­le­dande rol­len kanske ändå mer än i finska uni­ver­si­tet, säger Chris­tel Sund­qvist.

I år är hon tjänst­le­dig från ÅA för att jobba som bit­rä­dande pro­fes­sor i peda­go­gik vid Nor­du­ni­ver­si­te­tet i Norge. Vid ÅA under­vi­sar hon bland annat i hand­led­ning för bli­vande special­barnt­rädgårds­lä­rare. Kur­sen avs­lu­tar stu­dierna, efter att de stu­de­rande fått insikt i hur olika funk­tions­hin­der påver­kar bar­nen.

Aktivt lyssnande

I syn­ner­het de ambu­le­rande special­barnt­rädgårds­lä­rare behö­ver träna upp hand­le­dande sam­tal.

En bra hand­led­ning utgår från sam­tals­tek­nik och aktivt lyss­nande, mer än tricks och tips. Hand­le­da­ren använ­der sig av accep­tans, res­pekt, bek­räf­telse och är ärlig i sin oro kring att bar­net inte får utveckla sina förmå­gor. Den nor­diska model­len för hand­led­ning und­vi­ker att ge råd, i stäl­let ställs de utma­nande frå­gorna som väc­ker till reflek­tion. I USA finns också en hand­led­ning­stra­di­tion att obser­vera och sedan ge goda råd för hur proble­men ska lösas.

– Den hand­le­dande special­barnt­rädgårds­lä­ra­rens roll är att ställa de utma­nande frå­gorna för att få den andra att reflek­tera, vidga pers­pek­ti­vet och hitta fram till sva­ren själv. Insik­ter kom­mer när en tän­ker högt, reflek­te­rar kring en bes­vär­lig situa­tion. När det hand­lar om rela­tio­ner behövs reflek­te­rande dis­kus­sio­ner, förkla­rar Chris­tel Sund­qvist.

En bra handledning utgår från samtalsteknik och aktivt lyssnande, mer än tricks och tips.

– Hand­le­da­ren ska ha reds­kap för att föra struk­tu­re­rade sam­tal kring barn och vid behov inte hel­ler vara rädd att lyfta fram sin egen kuns­kap om barn med särs­kilda behov som en följd av exem­pel­vis neu­rop­sy­kiat­riska stör­nin­gar, vik­tig infor­ma­tion om olika diag­no­ser som peda­go­gerna behö­ver för att vidga sin förståelse för bar­net. Jag bru­kar rekom­men­dera både obser­va­tion och reflek­te­rande sam­tal som en god modell för hand­led­ning. Bar­nets tid är så dyr­bar, bar­net har inte tid att vänta – det behövs även råd och verk­tyg för att stöda bar­nets utveckling.

Bar­nets problem kan ha många orsa­ker. Barn som växer upp i otrygga hem, med föräl­drar som exem­pel­vis är alko­ho­lis­ter eller har psy­kiska problem är sådant som per­son­alen möter i sin arbets­var­dag. Som romanför­fat­tare skri­ver Chris­tel Sund­qvist om flic­kor som växer upp under svåra förhål­lan­den. Hon har själv erfa­ren­het av att växa upp i en familj med alko­ho­lism.

Tids­bris­ten under arbets­da­gen med bar­nen leder till att peda­go­gerna har alltför lite tid att reflek­tera, därför behövs pro­fes­sio­nella sam­tal med en special­barnt­rädgårds­lä­rare, möten i en dis­kus­sion som har en rikt­ning mot en lös­ning.

Först klar­görs för­vänt­nin­garna på hand­led­nin­gen hos per­son­alen och hand­le­da­ren förkla­rar att de till­sam­mans ska lösa proble­men. Tek­ni­ken för de reflek­te­rande sam­ta­len är att struk­tu­rera sam­ta­let, ringa in proble­met och ta fram fakta innan lös­nin­gen kan dis­ku­te­ras. För att så ska ske ska hand­le­da­ren lyssna aktivt vil­ket hen visar med att para­fra­sera, bek­räfta med andra ord det som den andra säger. Hand­le­da­ren ska stanna upp och sam­man­fatta och ställa pers­pek­tiv­vid­gande frå­gor. Inte stanna upp vid de situa­tio­ner som är proble­ma­tiska för bar­net, men nog kart­lägga det som kan störa bar­net.

– Mer kon­struk­tivt är att prata om situa­tio­ner då bar­net fun­ge­rar bra.

Ro åt samma håll

Chris­tel Sund­qvists erfa­ren­het från kur­sen är att barnt­rädgårds­lä­rarna och socio­no­merna är otro­ligt enga­ge­rade och posi­tivt ins­tällda till hand­led­ning som en vik­tig del av deras kom­mande arbete. Som exa­mi­na­tion­supp­gift ska de hand­leda någon i per­son­alen på sin prak­tikplats och skriva en reflek­te­rande rap­port vil­ket bru­kar vara givande för henne att ta del av. Hon vet hur fasci­ne­rande det är få uppleva hur de rätta frå­gorna gör att per­son­alen kom­mer fram till problem­lös­nin­gen. Och då en kom­mer på lös­nin­gen själv är moti­va­tio­nen stark att omsätta den i prak­ti­ken.

Mer konstruktivt är att prata om situationer då barnet fungerar bra.

– Att vara kon­kret model­lexem­pel för hur en kan han­tera olika situa­tio­ner med ett barn kan fun­gera då en ska hand­leda och vägleda assis­ten­ter på dag­hem­met. Den ambu­le­rande special­barnt­rädgårds­lä­ra­ren kan med för­del vara med i dag­hems­verk­sam­he­ten en hel dag för att obser­vera bar­nets inte­rak­tion med per­son­alen och andra barn, eller vara i enrum med bar­net för att testa vissa förmå­gor med bar­net. Tid med bar­net hjäl­per hand­le­da­ren att komma på de rätta frå­gorna som ska förd­ju­pas, förkla­rar Sund­qvist.

För att bar­nen ska utvecklas bör per­son­alens bemö­tande av bar­net på dag­hem­met och hemma av föräl­drarna stämma öve­rens. Bar­net mår bra av samma rikt­ning både på dagis och hemma. Där kom­mer hand­led­ning av föräl­drarna in, vil­ket Chris­tel Sund­qvist också nud­dar vid under sin kurs. Chris­tel ser fram emot nästa läsår då det igen är dags för hand­led­ning för de bli­vande special­barnt­rädgårds­lä­rarna.

– Det ska bli spän­nande att får höra om de hand­le­der myc­ket i sitt jobb. Vi skulle behöva en kart­lägg­ning av hur special­barnt­rädgårds­lä­rarna job­bar.

Sun­niva Ekbom