Ögonblicket är magiskt då den som får handledning kommer på lösningen under det reflek­te­rande samtalet!

 

Erfaren­heter av att handleda föräldrar, personal och lärare som kurator vid Kårkulla och som special­lärare fick Christel Sundqvist att forska i handle­dande verksamhet när hon dokto­rerade inom special­pe­da­gogik vid Åbo Akademi.

– Både i Sverige och Norge är handled­ningen viktigare i daghem och skolor än i Finland. I ÅA betonas den handle­dande rollen kanske ändå mer än i finska univer­sitet, säger Christel Sundqvist.

I år är hon tjänst­ledig från ÅA för att jobba som biträ­dande professor i pedagogik vid Nordu­ni­ver­si­tetet i Norge. Vid ÅA under­visar hon bland annat i handledning för blivande special­barnt­rädgårds­lärare. Kursen avslutar studierna, efter att de stude­rande fått insikt i hur olika funktions­hinder påverkar barnen.

Aktivt lyssnande

I synnerhet de ambule­rande special­barnt­rädgårds­lärare behöver träna upp handle­dande samtal.

En bra handledning utgår från samtals­teknik och aktivt lyssnande, mer än tricks och tips. Handle­daren använder sig av acceptans, respekt, bekräf­telse och är ärlig i sin oro kring att barnet inte får utveckla sina förmågor. Den nordiska modellen för handledning undviker att ge råd, i stället ställs de utmanande frågorna som väcker till reflektion. I USA finns också en handled­ning­stra­dition att observera och sedan ge goda råd för hur problemen ska lösas.

– Den handle­dande special­barnt­rädgårds­lä­rarens roll är att ställa de utmanande frågorna för att få den andra att reflektera, vidga perspek­tivet och hitta fram till svaren själv. Insikter kommer när en tänker högt, reflek­terar kring en besvärlig situation. När det handlar om relationer behövs reflek­te­rande diskus­sioner, förklarar Christel Sundqvist.

En bra handledning utgår från samtalsteknik och aktivt lyssnande, mer än tricks och tips.

– Handle­daren ska ha redskap för att föra struk­tu­rerade samtal kring barn och vid behov inte heller vara rädd att lyfta fram sin egen kunskap om barn med särskilda behov som en följd av exempelvis neurop­sy­kiat­riska störningar, viktig infor­mation om olika diagnoser som pedago­gerna behöver för att vidga sin förståelse för barnet. Jag brukar rekom­mendera både obser­vation och reflek­te­rande samtal som en god modell för handledning. Barnets tid är så dyrbar, barnet har inte tid att vänta – det behövs även råd och verktyg för att stöda barnets utveckling.

Barnets problem kan ha många orsaker. Barn som växer upp i otrygga hem, med föräldrar som exempelvis är alkoho­lister eller har psykiska problem är sådant som personalen möter i sin arbets­vardag. Som romanför­fattare skriver Christel Sundqvist om flickor som växer upp under svåra förhål­landen. Hon har själv erfarenhet av att växa upp i en familj med alkoholism.

Tidsbristen under arbets­dagen med barnen leder till att pedago­gerna har alltför lite tid att reflektera, därför behövs profes­sio­nella samtal med en special­barnt­rädgårds­lärare, möten i en diskussion som har en riktning mot en lösning.

Först klargörs förvänt­nin­garna på handled­ningen hos personalen och handle­daren förklarar att de tillsammans ska lösa problemen. Tekniken för de reflek­te­rande samtalen är att struk­turera samtalet, ringa in problemet och ta fram fakta innan lösningen kan disku­teras. För att så ska ske ska handle­daren lyssna aktivt vilket hen visar med att parafrasera, bekräfta med andra ord det som den andra säger. Handle­daren ska stanna upp och samman­fatta och ställa perspek­tiv­vid­gande frågor. Inte stanna upp vid de situa­tioner som är proble­ma­tiska för barnet, men nog kartlägga det som kan störa barnet.

– Mer konstruktivt är att prata om situa­tioner då barnet fungerar bra.

Ro åt samma håll

Christel Sundqvists erfarenhet från kursen är att barnt­rädgårds­lä­rarna och socio­no­merna är otroligt engagerade och positivt inställda till handledning som en viktig del av deras kommande arbete. Som exami­na­tion­suppgift ska de handleda någon i personalen på sin praktikplats och skriva en reflek­te­rande rapport vilket brukar vara givande för henne att ta del av. Hon vet hur fasci­ne­rande det är få uppleva hur de rätta frågorna gör att personalen kommer fram till problem­lös­ningen. Och då en kommer på lösningen själv är motiva­tionen stark att omsätta den i praktiken.

Mer konstruktivt är att prata om situationer då barnet fungerar bra.

– Att vara konkret model­lexempel för hur en kan hantera olika situa­tioner med ett barn kan fungera då en ska handleda och vägleda assis­tenter på daghemmet. Den ambule­rande special­barnt­rädgårds­lä­raren kan med fördel vara med i daghems­verk­sam­heten en hel dag för att observera barnets interaktion med personalen och andra barn, eller vara i enrum med barnet för att testa vissa förmågor med barnet. Tid med barnet hjälper handle­daren att komma på de rätta frågorna som ska fördjupas, förklarar Sundqvist.

För att barnen ska utvecklas bör person­alens bemötande av barnet på daghemmet och hemma av föräl­drarna stämma överens. Barnet mår bra av samma riktning både på dagis och hemma. Där kommer handledning av föräl­drarna in, vilket Christel Sundqvist också nuddar vid under sin kurs. Christel ser fram emot nästa läsår då det igen är dags för handledning för de blivande special­barnt­rädgårds­lä­rarna.

– Det ska bli spännande att får höra om de handleder mycket i sitt jobb. Vi skulle behöva en kartläggning av hur special­barnt­rädgårds­lä­rarna jobbar.

Sunniva Ekbom