Ungdomsgruppens handledare Görel Fred visade sig vara en vis person som uppmuntrade oss att inte väja för att ta strid för att stötta klienterna i att prata på riktigt, som hon brukar säga.

 

 

Görel Fred, handledare för vår lilla grupp ungdom­sut­redare vid Famil­jeen­heten på Kungs­holmen, ber oss även vara tydliga med att sätta stopp för att klien­terna skäller ut oss, vi ska säga ifrån med kraft för att återupprätta en respektfull samtalston, och helst vara steget före innan klienten brusar upp.

Klienten mår bättre av att inte behöva drabbas av skamkänslor efter ett gräl, och utredaren frigör mer potential för att stödja klienten om hen inte blir utskälld − det säger sig självt.

Uppriktig diskussion

Görel Fred är inte den som förespråkar lågaf­fektivt bemötande − däremot tydlig gräns­sättning. Därför är det ingen överraskning att hon skrivit en bok om hur vuxna barn inte ska väja för att ta upp till diskussion om en har upplevt oförrätter från föräl­drarna under uppväxten och kanske även i vuxen ålder.

Görel har även haft terapi­ses­sioner med vuxna barn och deras gamla föräldrar för att hjälpa dem kommu­nicera och komma överens, försonas. Det kan vara fråga om att ens känslor alltid förringats, både som barn och i vuxen ålder, aldrig bekräftats, att ens livsval aldrig uppmuntrats – att en blivit speglad av föräl­drarna som inte älskansvärd, medan en syster eller bror kanske alltid varit föremål för föräl­drarnas uppmuntran och odelade kärlek.

Lyssna även på Görel Freds Försoningspodden!

En sådan uppriktig diskussion om sådant som är viktigt på riktigt, kan i bästa fall betyda att föräl­drarna inser att de gjort fel och reparerar skadan, förändrar sitt bemötande, föräldra-barnre­la­tionen blir hel igen, eller att en accep­terar att föräl­drarna är som de är, att en själv far illa av att utsättas för kritik och blir utskälld – relations­problemen, ens eget illamående i föräldra-barnre­la­tionen kan endast lösas genom att kontakten till föräl­drarna klipps av eller blir sporadisk.

När är det då skäl att ge upp hoppet om att relationen till föräl­darna kan förändras och bli en funge­rande och stödjande relation? Görel ber en stanna upp och ställa sig själv några frågor:

− Lyssnar vi överhu­vud­taget på varandra?

− Känner jag att jag alls beter mig vuxet och adekvat?

− Känns det som att jag vet hur det kommer att sluta innan vi knappt ens har börjat?

− Blir jag så ledsen och påverkad att det sitter i ett tag efteråt?

− Har jag ständigt en känsla av att jag ska måste bli någon annan för att de ska acceptera mig?

Ett starkt vägande skäl för att gå in för att försonas med en svår barndom är att slippa göra samma misstag som föräl­drarna gjorde mot sitt barn, i sitt eget föräl­draskap. Att klara av att vara lyhörd för barnets behov, möta barnet i de behov det har, lyssna vad barnet har att säga, kräver att vi stannar upp och lyssnar på oss själva. Hur brukade mina egna föräldrar i barndomen reagera på mig i en liknande situation? Hur skulle jag i stället ha velat bli bemött? Tiden är som en cirkel, det som hände igår påverkar det som händer i dag, och det som sker i dag är avhängigt av vad en tänker att ska hända i framtiden.

Nuet bestäms av det förflutna och framtiden. Om vi vill frigöra oss från det förflutnas ok gäller det att koncentrera sig på nuet, de människor vi möter just nu. Dessa möten är de enda vi kan påverka, varför inte använda sig av den möjlig­heten. Det går att påverka våra liv, vår framtid. Vi är inte maktlösa offer utan val. Görel pläderar för försoning med de människor som gjort en illa i det förflutna, för att kunna göra val så att vi kan styra framtiden i en gynnsam riktning.

Styra valet i nuet

Hur ska vi då diskutera med våra gamla föräldrar som kränkt oss, inte bekräftat och lyssnat på oss? Görel ger oss rådet att använda en stark vuxenröst, den röst som styr våra val i nuet. Det betyder att vi inte är känslos­tyrda vilket förmörkar vår förmåga att göra val som vore bättre för oss.

För att struk­turera tanken kan vi formulera frågor vi vill ha svar på av våra föräldrar. Frågor i stil med följande: Är det sant att du inte älskade mig? Valde du avsiktligt bort mig? Ångrar du dig? Betyder dina nya barn så mycket mer än jag? Förstår du hur ledsen och rädd jag var?

Föräldern som ställs inför dessa uppriktiga frågor kan antingen lyssna på hur barnet kände sig som barn eller känna sig anklagad och gå i försvars­po­sition. Att ställa dessa frågor kan få slut på det eviga inre ältandet. Barnet får veta hur den vuxna föräldern resonerade, handlade.

Det kan hända att man inte tror på det svar som föräldern ger en, eller börjar gräla om vems verklig­hetsbild som är den rätta. Men kanske ändå insikten att föräldern inte kan ge svaret på frågorna kan vara början på en förso­nings­process. Då man inser att det inte lönar sig att hoppas på att föräl­drarna ska ge en den kärlek de inte kan ge, kan man koncentrera sig på att ta till sig den bekräf­telse man får av andra att man är en älskansvärd person. På så sätt kan man må bra i nuet och i framtiden, att rätta till hur det var i dåtiden låter sig inte göras.

Sunniva Ekbom

Referens: Görel Fred och Ulrika Hjalmarsson Neideman: Försonas med din barndom och kanske med dina föräldrar. Natur & Kultur 2014.