Ungdomsgruppens handledare Görel Fred visade sig vara en vis person som uppmuntrade oss att inte väja för att ta strid för att stötta klienterna i att prata på riktigt, som hon brukar säga.

 

 

Görel Fred, han­dledare för vår lil­la grupp ung­dom­sutredare vid Famil­jeen­heten på Kung­shol­men, ber oss även vara tydli­ga med att sät­ta stopp för att klien­ter­na skäller ut oss, vi ska säga ifrån med kraft för att återup­prät­ta en respek­t­full sam­tal­ston, och helst vara steget före innan klien­ten brusar upp.

Klien­ten mår bät­tre av att inte behö­va drab­bas av skamkänslor efter ett gräl, och utredaren frigör mer poten­tial för att stöd­ja klien­ten om hen inte blir utskälld − det säger sig självt.

Uppriktig diskussion

Görel Fred är inte den som före­språkar lågaffek­tivt bemö­tande − däre­mot tydlig gränssät­tning. Där­för är det ingen över­raskn­ing att hon skriv­it en bok om hur vux­na barn inte ska väja för att ta upp till diskus­sion om en har upplevt oför­rät­ter från föräl­drar­na under uppväx­ten och kanske även i vux­en ålder.

Görel har även haft ter­apises­sion­er med vux­na barn och deras gam­la föräl­drar för att hjäl­pa dem kom­mu­nicera och kom­ma överens, för­sonas. Det kan vara frå­ga om att ens känslor alltid för­ringats, både som barn och i vux­en ålder, aldrig bekräf­tats, att ens livs­val aldrig upp­muntrats — att en bliv­it speglad av föräl­drar­na som inte älskans­värd, medan en sys­ter eller bror kanske alltid var­it föremål för föräl­drar­nas upp­muntran och ode­lade kär­lek.

Lyssna även på Görel Freds Försoningspodden!

En sådan upprik­tig diskus­sion om sådant som är vik­tigt på rik­tigt, kan i bäs­ta fall bety­da att föräl­drar­na inser att de gjort fel och repar­erar skadan, förän­drar sitt bemö­tande, föräl­dra-barn­re­la­tio­nen blir hel igen, eller att en accepter­ar att föräl­drar­na är som de är, att en själv far illa av att utsät­tas för kri­tik och blir utskälld — rela­tion­sprob­le­men, ens eget illamående i föräl­dra-barn­re­la­tio­nen kan endast lösas genom att kon­tak­ten till föräl­drar­na klipps av eller blir spo­radisk.

När är det då skäl att ge upp hop­pet om att rela­tio­nen till föräl­dar­na kan förän­dras och bli en fungerande och stöd­jande rela­tion? Görel ber en stan­na upp och stäl­la sig själv några frå­gor:

− Lyssnar vi över­hu­vud­taget på varan­dra?

− Kän­ner jag att jag alls beter mig vux­et och adek­vat?

− Känns det som att jag vet hur det kom­mer att slu­ta innan vi knappt ens har bör­jat?

− Blir jag så led­sen och påverkad att det sit­ter i ett tag efteråt?

− Har jag ständigt en känsla av att jag ska måste bli någon annan för att de ska acceptera mig?

Ett starkt vägande skäl för att gå in för att för­sonas med en svår barn­dom är att slip­pa göra sam­ma mis­stag som föräl­drar­na gjorde mot sitt barn, i sitt eget föräl­draskap. Att klara av att vara lyhörd för bar­nets behov, möta bar­net i de behov det har, lyssna vad bar­net har att säga, kräver att vi stan­nar upp och lyssnar på oss själ­va. Hur brukade mina egna föräl­drar i barn­domen rea­gera på mig i en lik­nande sit­u­a­tion? Hur skulle jag i stäl­let ha velat bli bemött? Tiden är som en cirkel, det som hände igår påverkar det som hän­der i dag, och det som sker i dag är avhängigt av vad en tänker att ska hän­da i framti­den.

Nuet bestäms av det för­flut­na och framti­den. Om vi vill frigöra oss från det för­flut­nas ok gäller det att kon­cen­tr­era sig på nuet, de män­niskor vi möter just nu. Dessa möten är de enda vi kan påver­ka, var­för inte använ­da sig av den möj­ligheten. Det går att påver­ka våra liv, vår framtid. Vi är inte mak­tlösa offer utan val. Görel pläder­ar för för­son­ing med de män­niskor som gjort en illa i det för­flut­na, för att kun­na göra val så att vi kan styra framti­den i en gynnsam rik­t­ning.

Styra valet i nuet

Hur ska vi då diskutera med våra gam­la föräl­drar som kränkt oss, inte bekräf­tat och lyssnat på oss? Görel ger oss rådet att använ­da en stark vux­en­röst, den röst som styr våra val i nuet. Det bety­der att vi inte är känslostyr­da vilket för­mörkar vår för­må­ga att göra val som vore bät­tre för oss.

För att struk­tur­era tanken kan vi for­mulera frå­gor vi vill ha svar på av våra föräl­drar. Frå­gor i stil med föl­jande: Är det sant att du inte älskade mig? Valde du avsik­tligt bort mig? Ångrar du dig? Bety­der dina nya barn så myck­et mer än jag? Förstår du hur led­sen och rädd jag var?

Föräldern som ställs inför dessa upprik­ti­ga frå­gor kan anti­n­gen lyssna på hur bar­net kände sig som barn eller kän­na sig ankla­gad och gå i försvar­spo­si­tion. Att stäl­la dessa frå­gor kan få slut på det evi­ga inre ältandet. Bar­net får veta hur den vux­na föräldern reson­er­ade, hand­lade.

Det kan hän­da att man inte tror på det svar som föräldern ger en, eller bör­jar gräla om vems verk­lighets­bild som är den rät­ta. Men kanske ändå insik­ten att föräldern inte kan ge svaret på frå­gor­na kan vara bör­jan på en för­son­ing­sprocess. Då man inser att det inte lönar sig att hop­pas på att föräl­drar­na ska ge en den kär­lek de inte kan ge, kan man kon­cen­tr­era sig på att ta till sig den bekräf­telse man får av andra att man är en älskans­värd per­son. På så sätt kan man må bra i nuet och i framti­den, att rät­ta till hur det var i dåti­den låter sig inte göras.

Sun­ni­va Ekbom

Ref­er­ens: Görel Fred och Ulri­ka Hjal­mars­son Nei­de­man: För­sonas med din barn­dom och kanske med dina föräl­drar. Natur & Kul­tur 2014.