Ungdomsgruppens handledare Görel Fred visade sig vara en vis person som uppmuntrade oss att inte väja för att ta strid för att stötta klienterna i att prata på riktigt, som hon brukar säga.

 

 

Görel Fred, hand­le­dare för vår lilla grupp ung­dom­sut­re­dare vid Famil­jeen­he­ten på Kungs­hol­men, ber oss även vara tyd­liga med att sätta stopp för att klien­terna skäl­ler ut oss, vi ska säga ifrån med kraft för att åte­rupprätta en res­pekt­full sam­tals­ton, och helst vara ste­get före innan klien­ten brusar upp.

Klien­ten mår bättre av att inte behöva drab­bas av skam­käns­lor efter ett gräl, och utre­da­ren fri­gör mer poten­tial för att stödja klien­ten om hen inte blir uts­källd − det säger sig självt.

Uppriktig diskussion

Görel Fred är inte den som föresprå­kar lågaf­fek­tivt bemö­tande − däre­mot tyd­lig gräns­sätt­ning. Därför är det ingen över­rask­ning att hon skri­vit en bok om hur vuxna barn inte ska väja för att ta upp till dis­kus­sion om en har upplevt oför­rät­ter från föräl­drarna under upp­väx­ten och kanske även i vuxen ålder.

Görel har även haft tera­pi­ses­sio­ner med vuxna barn och deras gamla föräl­drar för att hjälpa dem kom­mu­nicera och komma öve­rens, för­so­nas. Det kan vara fråga om att ens käns­lor all­tid för­rin­gats, både som barn och i vuxen ålder, aldrig bek­räf­tats, att ens livs­val aldrig upp­munt­rats — att en bli­vit speglad av föräl­drarna som inte äls­kans­värd, medan en sys­ter eller bror kanske all­tid varit föremål för föräl­drar­nas upp­munt­ran och ode­lade kär­lek.

Lyssna även på Görel Freds Försoningspodden!

En sådan upprik­tig dis­kus­sion om sådant som är vik­tigt på rik­tigt, kan i bästa fall betyda att föräl­drarna inser att de gjort fel och repa­re­rar ska­dan, förän­drar sitt bemö­tande, föräl­dra-barn­re­la­tio­nen blir hel igen, eller att en accep­te­rar att föräl­drarna är som de är, att en själv far illa av att utsät­tas för kri­tik och blir uts­källd — rela­tions­proble­men, ens eget illamående i föräl­dra-barn­re­la­tio­nen kan endast lösas genom att kon­tak­ten till föräl­drarna klipps av eller blir spo­ra­disk.

När är det då skäl att ge upp hop­pet om att rela­tio­nen till föräl­darna kan förän­dras och bli en fun­ge­rande och stöd­jande rela­tion? Görel ber en stanna upp och ställa sig själv några frå­gor:

− Lyss­nar vi över­hu­vud­ta­get på varan­dra?

− Kän­ner jag att jag alls beter mig vuxet och ade­kvat?

− Känns det som att jag vet hur det kom­mer att sluta innan vi knappt ens har bör­jat?

− Blir jag så led­sen och påver­kad att det sit­ter i ett tag efteråt?

− Har jag stän­digt en känsla av att jag ska måste bli någon annan för att de ska accep­tera mig?

Ett starkt vägande skäl för att gå in för att för­so­nas med en svår barn­dom är att slippa göra samma miss­tag som föräl­drarna gjorde mot sitt barn, i sitt eget föräl­dras­kap. Att klara av att vara lyhörd för bar­nets behov, möta bar­net i de behov det har, lyssna vad bar­net har att säga, krä­ver att vi stan­nar upp och lyss­nar på oss själva. Hur bru­kade mina egna föräl­drar i barn­do­men rea­gera på mig i en lik­nande situa­tion? Hur skulle jag i stäl­let ha velat bli bemött? Tiden är som en cir­kel, det som hände igår påver­kar det som hän­der i dag, och det som sker i dag är avhän­gigt av vad en tän­ker att ska hända i fram­ti­den.

Nuet bes­täms av det förflutna och fram­ti­den. Om vi vill fri­göra oss från det förflut­nas ok gäl­ler det att koncent­rera sig på nuet, de män­nis­kor vi möter just nu. Dessa möten är de enda vi kan påverka, varför inte använda sig av den möj­lig­he­ten. Det går att påverka våra liv, vår fram­tid. Vi är inte makt­lösa offer utan val. Görel plä­de­rar för för­so­ning med de män­nis­kor som gjort en illa i det förflutna, för att kunna göra val så att vi kan styra fram­ti­den i en gynn­sam rikt­ning.

Styra valet i nuet

Hur ska vi då dis­ku­tera med våra gamla föräl­drar som kränkt oss, inte bek­räf­tat och lyss­nat på oss? Görel ger oss rådet att använda en stark vuxen­röst, den röst som styr våra val i nuet. Det bety­der att vi inte är käns­los­tyrda vil­ket för­mör­kar vår förmåga att göra val som vore bättre för oss.

För att struk­tu­rera tan­ken kan vi for­mu­lera frå­gor vi vill ha svar på av våra föräl­drar. Frå­gor i stil med föl­jande: Är det sant att du inte äls­kade mig? Valde du avsikt­ligt bort mig? Ångrar du dig? Bety­der dina nya barn så myc­ket mer än jag? Förstår du hur led­sen och rädd jag var?

Föräl­dern som ställs inför dessa upprik­tiga frå­gor kan antin­gen lyssna på hur bar­net kände sig som barn eller känna sig ankla­gad och gå i förs­vars­po­si­tion. Att ställa dessa frå­gor kan få slut på det eviga inre ältan­det. Bar­net får veta hur den vuxna föräl­dern reso­ne­rade, hand­lade.

Det kan hända att man inte tror på det svar som föräl­dern ger en, eller bör­jar gräla om vems verklig­hets­bild som är den rätta. Men kanske ändå insik­ten att föräl­dern inte kan ge sva­ret på frå­gorna kan vara bör­jan på en för­so­nings­process. Då man inser att det inte lönar sig att hop­pas på att föräl­drarna ska ge en den kär­lek de inte kan ge, kan man koncent­rera sig på att ta till sig den bek­räf­telse man får av andra att man är en äls­kans­värd per­son. På så sätt kan man må bra i nuet och i fram­ti­den, att rätta till hur det var i dåti­den låter sig inte göras.

Sun­niva Ekbom

Refe­rens: Görel Fred och Ulrika Hjal­mars­son Nei­de­man: För­so­nas med din barn­dom och kanske med dina föräl­drar. Natur & Kul­tur 2014.