Titti Fränkels mamma och moster överlevde Förintelsen. Först på 80-talet berättade de öppet om Förintelsens fasor. Som sosionom och fackförbundaktivist har Titti Fränkel kämpat för mänskliga rättigheter och människovärde.

 

 

Sensom­mar­kväll i Blackeberg i Stockholm. Titti Fränkel är nyss hem­kom­men från en fjäll­vandring i Jämtland.

Temat för vår dis­kus­sion är rasism, anti­se­mi­tism och främ­lings­fient­lig­het. Aktuell är hur rasis­men mani­fes­te­ra­des i Malmö med en koranbränning.

Sedan ett år till­baka är Titti Fränkel pen­sio­när, tidi­gare job­bade hon som utvecklingschef på SSR, socio­no­mer­nas fackför­bund i Sverige.

– Mänskliga rät­tig­he­ter, män­nis­kans lika värde ingår i SSR:s vär­degrund och genom­sy­rar SSR:s arbete, säger Titti.

Titti Fränkel skrev till­sam­mans med Erik Blennberger de etiska rikt­lin­jerna för socialt arbete . SSR tog ini­tia­ti­vet till Snabbspåret som ger utbild­ning för yrke­sut­bil­dade invan­drare och yrkade för amnesti för ensam­kom­mande barn. Det var SSR som myn­tade utt­ryc­ket Öppet Sverige. Förbundet har även stöt­tat orga­ni­sa­tio­nen EXPO som grans­kar rasis­tiska rörel­ser och utbil­dar sko­lor och orga­ni­sa­tio­ner i hur höge­rext­re­mis­men kan granskas.

Främlingsfientliga åsik­ter är Titti van att bemöta, i fjäl­len drogs hon in i en dis­kus­sion med en man som ansåg att invan­drarna i Sverige är för många. Han tog fram exemplet med hur bes­vär­lig kom­mu­ni­ka­tio­nen kan bli mel­lan arbets­ta­gare och chef då arbets­ta­ga­ren är en mus­limsk man och che­fen en kvinna. Han utgick från att den mus­limska man­nen på grund av sin kul­tu­rella bakgrund inte kan unde­rordna sig en kvinna, att han inte anpas­sat sig till jäms­tälld­het och lika värde.

– Klart att det uppstår kul­turk­roc­kar då per­so­ner med olika kul­tu­rell bakgrund ska samar­beta. Vi ska vara med­vetna om varan­dras olik­he­ter. Det hand­lar om att ta itu med att lösa proble­men, prata ige­nom det som hänt och syn­lig­göra vär­de­rin­gar som kol­li­de­rar med gängse på en arbetsplats i Sverige. Viktigt är att alla behand­las lika, säger Titti.

Jämnare fördelning

Hennes åsikt i frå­gan om Sverige tar emot för många flyk­tin­gar är att då det är fråga om liv och död kan inte Sverige stänga dör­rarna. Flyktinghösten 2015 var en sådan tid.

– Integreringen av invan­drare skulle fun­gera bättre i Sverige om det inte vore så stor skill­nad mel­lan kom­mu­ner­nas flyk­ting­mot­ta­gande. Flyktingarna borde vara jämnt för­de­lade i lan­det, i hela Europa. Förstås ska vi även arbeta lång­sik­tigt, stöda krigfö­rande län­der med freds­med­ling eller stöd till län­der med stor kli­matpå­ver­kan för att för­hin­dra fol­kvandring. Här har EU en vik­tig upp­gift att ta itu med.

Tyvärr får de invandrings­fient­liga vat­ten på sin kvarn i och med nyhets­rap­por­te­rin­gen om kri­mi­na­li­tet loka­li­se­rade till ett antal invan­drar­fa­mil­jer, kla­ner som ska­par ter­ror i hela stads­de­lar i svenska stors­tä­der. Vi bör dock komma ihåg att här igen hand­lar det om av sam­häl­let efter­satta stadsdelar.

Vi får inte glömma Förintelsen

Titti som är barn till över­le­vare av Förintelsen har följt med sin i dag 93-åriga mor då hon besökte skolklas­ser i högs­ta­diet fram tills coro­na­pan­de­min gjorde det omöj­ligt, för att berätta om Förintelsen och sam­häll­sut­vecklin­gen i sin egen barn­dom på 1930-talet. Högernationalismen som är stark i Europa och USA just nu får inte ge upp­hov till nazism, his­to­rien får inte upprepa sig. I Sverige med Sverigedemokraterna finns det risk för att folk­hem­mets öppna vär­de­rin­gar får vika för att grän­serna stängs och män­nis­kor­nas lika värde inte beaktas.

– Min mamma bru­kar bemö­tas med kra­mar och hjärt­lig­het,  med­käns­lans tårar i sko­lorna. Det hand­lar om att ge ord för vilka utt­ryck rasism kan få, hur den påver­kar den ens­kilda indi­vi­den, öppna vägen till med­känsla för offren. Om våra barn och unga får en fast vär­degrund och kan ge ord åt kri­tiska argu­ment mot rasism, kan de i fram­ti­den bidra till ett sam­hälle där indi­vi­dens lika­be­rät­ti­gande inte är hotat.

Under sin egen upp­växt fick Titti var­ken höra sin mam­mas eller mos­ter, psy­ko­lo­gen och för­fat­ta­ren Hédi Fried tala om hur det var att genom­leva Förintelsen. Först på 80-talet berät­tade de öppet om Förintelsens fasor. Hédi Fried stod bakom att högs­ta­diee­le­ver­nas kuns­kap om Förintelsen ökat.  Från och med år 1998 har rege­rin­gen delat ut boken Om detta må ni berätta, ski­ven av Stéphane Bruchfeld och Paul A.Levine, till skol­barn och deras familjer.

Aktuellt är hur rasismen manifesterades i Malmö med en koranbränning.

Den ideella orga­ni­sa­tio­nen Zikaron (zika­ron bety­der minne på hebreiska) sam­lar barn­barn och barn­barns­barn till Förintelsens över­le­vare. De går i sin tur ut till sko­lorna för att berätta om släk­tin­gars per­son­liga lev­nad­sö­den. I tider då anti­se­mi­tis­men visar sig, i syn­ner­het i delar av Malmö och Stockholm kan det leda till att lärare inte vågar ta upp Förintelsen i his­to­rieun­der­vis­nin­gen. Föreläsare från Zikaron kan då bju­das in. Verkligheten visar dock att Zikarons före­lä­sare väl­kom­nas främst i sko­lor med ele­ver från sko­lor med ele­ver med hög eller medel­hög socio­eko­no­misk bakgrund.

En positiv syn på olika kulturer

Titti för fram förs­ko­lor­nas och sko­lor­nas vik­tiga roll i att fostra bar­nen och de unga till att tänka kri­tiskt och inte ryc­kas med av popu­lis­tisk rasism.

– Det ska inte hel­ler bero på ens­kilda peda­go­ger att exem­pel­vis bjuda in till dis­kus­sio­ner om olika kul­tu­rers hög­ti­der. En posi­tiv syn på olika kul­tu­rer i sam­ver­kan ska genom­strömma all under­vis­ning på alla nivåer. Främlingsskapsgapet går att minska och grun­den för detta sker i förskolan.

Då är vi inne på uts­lag­ning, oavs­lu­tad skolgång och arbets­lös­het. I denna mar­gi­na­li­se­rade grupp som inte til­läg­nat sig kri­tiskt tän­kande och ett nyan­se­rat språk kan det vara lätt att rek­ry­tera rasister.

Titti minns 70-talet, hur resur­ser för­de­la­des i högre grad till sam­ver­kan mel­lan socialt­jäns­ten och skolorna.

– På den tiden fån­gade bar­navårdscent­ra­lerna, barn- och ung­domsp­sy­kiat­rin och socialt­jäns­ten i ett tidigt skede upp barn och unga som ris­ke­rade hamna i utanförs­kap och kriminalitet.

Sunniva Ekbom