Människan är ett flockdjur. Utfrysning ur gruppen, ostracism, är ett folkhälsoproblem som botas med empati.

 

 

Undervis­ningsråd Niina Junttila som forskat i ostracism vid Åbo univer­sitet, pläderar för att empatin inte får glömmas bort i vardagen i skolorna, i klassun­der­vis­ningen och i samvaron på rasterna.

Alla behöver ta i beaktande egna och andras känslor, se till att bjuda in andra i grupp­ge­mens­kapen. Alla behöver vi vänner och social gemenskap. Empati ska absolut inte bara vara någonting som används endast när skolku­ratorn kommer in i klassen för att få till stånd en funge­rande grupp­bildning och stödja elevernas psykiska hälsa.

– Social utestängning innebär social död. Det är smärtsamt att vara ensam mot sin vilja. Ett av våra grund­läg­gande behov är att bli accep­terade, bekräftade sådana som vi är. Ostracism är utbredd i skolvärlden. Konse­kven­serna av att känna sig ensam är att man lätt utsätts för mobbning, kränk­ningar, förklarar Niina Junttila.

Var tionde finländare lider av svår ensamhet. Den som är ensam under uppväxtåren tenderar vara det även som vuxen. Skolan har här ett ansvar att bära.

– Kraven på att uppnå under­vis­ningsmålen får inte innebära att lärarna glömmer bort att lära och stödja eleverna att bli empatiska, vänliga individer med ett brett register sociala färdig­heter.

Sociala färdigheter

Niina Junttila har funderat på vad det är som gör att vissa lärare är mer lyhörda än andra för att gripa in när en elev blir utfryst ur gruppen.

– Det kan bero på om man själv har erfarenhet av att ha blivit mobbad. Då känner en igen den mobbade, läser av personens känslor. Det finns de lärare som haft ledar­rollen redan under uppväxten, en sådan lärare är inte lika lyhörd för att identi­fiera, utfrysning och mobbning, säger Junttila.

– Men lärarens uppgift är inte att enbart undervisa i skolämnena. Läraren ska även måna om och lära ut sociala färdig­heter så att alla elever mår bra och trivs i skolan. Det krävs natur­ligtvis även nollto­lerans vid mobbning, tidigt ingri­pande från lärarnas sida.

Ofrivillig ensamhet går att bryta med god vilja och mod.

Forsk­ningen visar att konse­kven­serna av social utfrysning är sämre skolpres­ta­tioner förutom psykiskt illamående och risk för att eleven blir en hemma­sittare som helt isolerar sig och inte alls får öva sig på sociala färdig­heter förutom att hen har svårt att klara sig genom skolan.

Behovet av ett socialt sammanhang och att bli bekräftad av andra människor är avgörande för att barn ska känna sig sedda och utveckla en god själv­känsla vilket främjar inlär­ningen och är en bra bas för att den unga även skaffar sig yrkesut­bildning.

I diskus­sionen om ensamma barn och unga brukar man lyfta fram dators­pelen där spelaren kan ingå i spelge­mens­kapen och för stunden bryta sin isolering. Niina Junttila under­stryker dock att i dators­pelet övar sig spelaren inte på att bli socialt kompetent med människor i rummet där det behövs förmåga att avläsa mimik och annan nonverbal infor­mation som förmedlas i växel­verkan individer emellan. Dator­ge­mens­kapen är både en risk och en möjlighet, och den ersätter inte avsak­naden av socialt umgänge på rasterna.

Bjud in i gemenskapen

Den ungas ensamhet kan gå så långt att hen säger att hen inte behöver kompisar, ångesten och känslorna av skam över att vara ensam, att det är något fel på en vänds till hat mot omvärlden. Mycken smärta har den unga upplevt i och med utfrys­ningen ur gemens­kapen.

Själv­känslan står på spel och hen får inte sitt behov av att känna meningsfull samhö­righet tillgo­dosett. Forsk­ningen visar att i de flesta fall av skolsk­jut­ningar har det förekommit ostracism under uppväxten. Det bevisar att det är en fråga om liv och död att reagera och reparera i tid då någon i gruppen blir utfryst, så den ensamma, utfrysta individen inte ger igen med dödligt destruktivt hat mot gruppen.

– Det finns medicin mot ostracism. Hen som är utfryst ur gemens­kapen behöver någon som stannar upp och lyssnar – empatiskt bemötande. Friends-programmet som används i skolorna har visat sig motverka ensam­heten i skolvärlden, ger eleverna verktyg för socialt samspel, Junttila säger.

Alls inte alla barn har föräldrar som de kan anförtro sig för att de är ensamma i skolan och kanske blir mobbade. Det är allas ansvar att gripa in och se till att ingen blir utfryst ur gruppen. Barnet behöver bli sett och uppskattat, få ett respekt­fullt bemötande, kärlek. I annat fall får själv­känslan en rejäl törn och barnet mister kontrollen över sitt liv.

– Fokus ska vara på att alla 90 procent som inte är ensamma i Finland ändrar sig. Då blir det färre ensamma, depri­merade människor bland oss. Att minska ensam­heten och margi­na­li­se­ringen finns även inskrivet i regerings­pro­grammet.

Kanske Finland även skulle behöva en ensam­hets­mi­nister vilket Storbri­tannien har.

Sunniva Ekbom