Människan är ett flockdjur. Utfrysning ur gruppen, ostracism, är ett folkhälsoproblem som botas med empati.

 

 

Undervis­ningsråd Niina Junt­ti­la som forskat i ostracism vid Åbo uni­ver­sitet, pläder­ar för att empatin inte får glöm­mas bort i varda­gen i skolor­na, i klas­sun­dervis­nin­gen och i sam­varon på raster­na.

Alla behöver ta i beak­tande egna och andras känslor, se till att bju­da in andra i gruppge­men­skapen. Alla behöver vi vän­ner och social gemen­skap. Empati ska abso­lut inte bara vara någonting som används endast när skolku­ra­torn kom­mer in i klassen för att få till stånd en fungerande grupp­bild­ning och stöd­ja elev­er­nas psykiska häl­sa.

– Social utestängn­ing innebär social död. Det är smärt­samt att vara ensam mot sin vil­ja. Ett av våra grundläg­gande behov är att bli accepter­ade, bekräf­tade sådana som vi är. Ostracism är utbredd i skolvärlden. Kon­sekvenser­na av att kän­na sig ensam är att man lätt utsätts för mobb­n­ing, kränkningar, förk­larar Niina Junt­ti­la.

Var tionde fin­län­dare lid­er av svår ensamhet. Den som är ensam under uppväx­tåren ten­der­ar vara det även som vux­en. Skolan har här ett ans­var att bära.

– Kraven på att upp­nå under­vis­ningsmålen får inte innebära att lärar­na glöm­mer bort att lära och stöd­ja elev­er­na att bli empatiska, vän­li­ga indi­vider med ett brett reg­is­ter sociala färdigheter.

Sociala färdigheter

Niina Junt­ti­la har fun­der­at på vad det är som gör att vis­sa lärare är mer lyhör­da än andra för att gri­pa in när en elev blir utfryst ur grup­pen.

– Det kan bero på om man själv har erfaren­het av att ha bliv­it mob­bad. Då kän­ner en igen den mob­bade, läs­er av per­so­n­ens känslor. Det finns de lärare som haft ledar­rollen redan under uppväx­ten, en sådan lärare är inte lika lyhörd för att iden­ti­fiera, utfrys­ning och mobb­n­ing, säger Junt­ti­la.

– Men lärarens uppgift är inte att enbart under­visa i skoläm­ne­na. Läraren ska även måna om och lära ut sociala färdigheter så att alla elever mår bra och trivs i skolan. Det krävs naturligtvis även noll­tol­er­ans vid mobb­n­ing, tidigt ingri­pande från lärar­nas sida.

Ofrivillig ensamhet går att bryta med god vilja och mod.

Forsknin­gen vis­ar att kon­sekvenser­na av social utfrys­ning är säm­re skol­presta­tion­er föru­tom psykiskt illamående och risk för att eleven blir en hem­m­a­sittare som helt isol­er­ar sig och inte alls får öva sig på sociala färdigheter föru­tom att hen har svårt att klara sig genom skolan.

Behovet av ett socialt sam­man­hang och att bli bekräf­tad av andra män­niskor är avgörande för att barn ska kän­na sig sed­da och utveck­la en god självkänsla vilket främ­jar inlärnin­gen och är en bra bas för att den unga även skaf­far sig yrke­sut­bild­ning.

I diskus­sio­nen om ensam­ma barn och unga brukar man lyf­ta fram dator­spe­len där spelaren kan ingå i spel­ge­men­skapen och för stun­den bry­ta sin iso­ler­ing. Niina Junt­ti­la under­stryk­er dock att i dator­spelet övar sig spelaren inte på att bli socialt kom­pe­tent med män­niskor i rum­met där det behövs för­må­ga att avläsa mimik och annan non­ver­bal infor­ma­tion som förmed­las i väx­elverkan indi­vider emel­lan. Datorge­men­skapen är både en risk och en möj­lighet, och den ersät­ter inte avsak­naden av socialt umgänge på raster­na.

Bjud in i gemenskapen

Den ungas ensamhet kan gå så långt att hen säger att hen inte behöver kom­p­is­ar, ångesten och känslor­na av skam över att vara ensam, att det är något fel på en vänds till hat mot omvärlden. Myck­en smär­ta har den unga upplevt i och med utfrys­nin­gen ur gemen­skapen.

Självkänslan står på spel och hen får inte sitt behov av att kän­na menings­full samhörighet till­go­dosett. Forsknin­gen vis­ar att i de fles­ta fall av skol­skjut­ningar har det förekom­mit ostracism under uppväx­ten. Det bevis­ar att det är en frå­ga om liv och död att rea­gera och repar­era i tid då någon i grup­pen blir utfryst, så den ensam­ma, utfrys­ta indiv­i­den inte ger igen med dödligt destruk­tivt hat mot grup­pen.

– Det finns med­i­cin mot ostracism. Hen som är utfryst ur gemen­skapen behöver någon som stan­nar upp och lyssnar – empatiskt bemö­tande. Friends-pro­gram­met som används i skolor­na har visat sig motver­ka ensamheten i skolvärlden, ger elev­er­na verk­tyg för socialt sam­spel, Junt­ti­la säger.

Alls inte alla barn har föräl­drar som de kan anförtro sig för att de är ensam­ma i skolan och kanske blir mob­bade. Det är allas ans­var att gri­pa in och se till att ingen blir utfryst ur grup­pen. Bar­net behöver bli sett och upp­skat­tat, få ett respek­t­fullt bemö­tande, kär­lek. I annat fall får självkänslan en rejäl törn och bar­net mis­ter kon­trollen över sitt liv.

– Fokus ska vara på att alla 90 pro­cent som inte är ensam­ma i Fin­land ändrar sig. Då blir det färre ensam­ma, deprimer­ade män­niskor bland oss. Att min­s­ka ensamheten och mar­gin­alis­erin­gen finns även inskriv­et i regering­spro­gram­met.

Kanske Fin­land även skulle behö­va en ensamhetsmin­is­ter vilket Storbri­tan­nien har.

Sun­ni­va Ekbom