Vi vuxna ska inte ha för höga förvänt­ningar på barnen, utan anpassa situa­tio­nerna efter barnens förmågor. Och inte trappa upp konflikten genom att se på barnets beteende som ett beteen­de­problem.

 

De svenska psyko­lo­gerna Bo Hejleskov Elvén och David Edfelt utgår, i sin nya lätt­ och läsvärda bok, från att det inte räcker att använda sig av den disku­tabla kunskap som brukar benämnas sunt förnuft när det handlar om att skapa rättvisa och lösa konflikter när tvåårin­garna strider om leksaker i leken.

Elvén och Edfelt kommer med en strategi för lågaf­fektivt bemötande, ett förhåll­ningssätt och praktiska metoder. Beteende­ problem gör att samspelet på daghemmet gnisslar. Deras problem­lös­nings­manual som även fungerar med treårin­garna som slåss treårin­garna som forsk­ningen kommit fram till är den våldsam­maste gruppen i samhället. 

Vems är problemet?

Barnen som är det vikti­gaste vi har, är värda ett bemötande som är förenligt med FN:s barnkon­vention. Vid lågaf­fektivt bemötande är grundprincipen att ringa in vem som har problem. Barnet kan bita dagis­vi­karien som mot barnets vilja tar bort mjukisd­juret från barnet efter diskussion om vilka regler som gäller, men barnet upplever inte själv att hen har ett problem­be­teende.

Daghemspersonalen har ansvar för att lösa konflikterna.

Faktum är att barnet alltid brukar få ha mjukisd­juret med sig under dagis­dagen, för personalen har märkt att hen annars reagerar med raserianfall men det har personalen inte infor­merat vikarien om. Således blir det dagisets problem att barnet biter den vuxna, det är barnets sätt att lösa sitt problem att bli fråntaget sitt älsklingsm­ju­kisdjur.

Daghems­per­sonalen har ansvar för att lösa konflik­terna. Principen att barn som kan uppföra sig gör det är formu­lerad av den ameri­kanska psyko­logen Ross W. Greene. Om barnet inte uppför är det på de vuxnas ansvar att bedöma vilka krav och förvänt­ningar man kan ställa på barnets förmågor. Till exempel barn med bristande impuls­kontroll, eller barn som har svårt att reglera sin aktivi­tetsnivå och koncent­ra­tionsförmåga behöver extra stöd för att kunna uppföra sig. Samlin­garna brukar ställa höga krav på dessa förmågor. Det pedago­giska uppdraget blir då att anpassa samlingen så att barnen kan uppföra sig och inte avbryta efter tillsä­gelser, smälla i dörren av raseri och gå och gömma sig.

Ofta är det så att barnt­rädgårds­lä­raren som tycker att samlingen anpassats efter just de utage­rande barnens behov, ändå får uppleva att det inte leder till önskat resultat. Då är det skäl att tänka om, anpassa ännu mer, hitta på nya lösningar. Det kan vara att från början tydligt och klart säga vad som kommer att hända på samlingen, namnge barnen som får olika uppdrag och så vidare. För barnet med låg impuls­kontroll blir det annars övermäktigt att ställas inför att inte samlingen igenom få alla heder­suppdrag. 

Anpassa situa­tio­nerna!

Barns förut­sätt­ningar att klara av vardagens krav varierar vet alla som jobbar på ett dag­ hem. Orsakerna kan vara barnets bristande affekt­reglering, förmåga att lugna sig självt och hålla sig lugnt. Annat som inverkar är stress, relationer till vuxna, begåvning, trygg­heten i gruppen och tydliga struk­turer och regler på dagiset. Problem­lös­ningen ska fokusera på att efter att något barn haft be­ teende­problem, analysera vad som gick fel, ringa in situa­tionen när barnet ställdes inför överkrav. Det leder till bättre anpassning av liknande situa­tioner som barnet då förhopp­ningsvis kan hantera genom att uppföra sig.

Kom också ihåg att små barns förmåga till uthållighet, att vänta är begränsad.

Viktigt är att formulera våra förvänt­ningar på barns förmågor och sedan jämföra med vad barnen faktiskt kan. Om ett barns beteende i en situation inte fungerar braberor det på att vi vuxna kring barnet misslyckats anpassa situa­tionen för just det barnet. Barnets beteende sker i samspel med dess omgivning och där finns vuxna som kan påverka omgiv­ningen med tanke på barnets behov av förut­säg­barhet och tydliga regler.

Problem­lös­nigsförmåga krävs för att hitta fram till strategier som löser ofta åter­ kommande konflikt­si­tua­tioner som striden om den bästa cykeln på dagiset. Kan en kö­ lista bli lösningen? Och i kombi­nation med angiven tid för hur länge respektive barn får ha cykeln. Kanske barnen som brukar bråka om vem som ska få ha cykeln inte ska vara ute samtidigt. Nu kan barnen öva samspel med andra barn. Barnen lär sig inte av att misslyckas.

Om du vet hur barnen fungerar ställer du inte för höga förvänt­ningar på dem. Det finns barn i dagisåldern som inte inser sambandet mellan orsak och verkan, inte klarar av att förutse konse­kven­serna av sina egna handlingar. Sådana barn behöver tydliga scheman och struk­turer. Barnens ar­ betsminne är inte heller det bästa varför du gör bäst i att inte ge långa led av muntliga instruk­tioner på en gång. Bilder av instruk­tio­nerna kan ge barnen just det minnesstöd de behöver för att uppföra sig.

Kom också ihåg att små barns förmåga till uthål­lighet, att vänta är begränsad. Att koncentrera sig under en lång tid blir för högt ställda krav för de här barnen. Förändringar i dagsru­tinen kan förstöra barnets dag, med hjälp av ett dagsschema som den vuxna tydliggör med hjälp av bilder får barnet den förut­säg­barhet och trygghet det behöver.  

Sunniva Ekbom

Bo Hejlskov Elvén och David Edfelt. Beteen­de­problem i förskolan. Om lågaf­fektivt bemötande. Natur & Kultur 2017.