Vi vuxna ska inte ha för höga förväntningar på barnen, utan anpassa situationerna efter barnens förmågor. Och inte trappa upp konflikten genom att se på barnets beteende som ett beteendeproblem.

 

De svenska psy­ko­lo­gerna Bo Hej­les­kov Elvén och David Edfelt utgår, i sin nya lätt­ och läs­värda bok, från att det inte räc­ker att använda sig av den dis­ku­tabla kuns­kap som bru­kar benäm­nas sunt för­nuft när det hand­lar om att skapa rätt­visa och lösa konflik­ter när tvåå­rin­garna stri­der om lek­sa­ker i leken.

Elvén och Edfelt kom­mer med en stra­tegi för lågaf­fek­tivt bemö­tande, ett förhåll­nings­sätt och prak­tiska meto­der. Beteende­ problem gör att sams­pe­let på dag­hem­met gniss­lar. Deras problem­lös­nings­ma­nual som även fun­ge­rar med treå­rin­garna som slåss treå­rin­garna som forsk­nin­gen kom­mit fram till är den våld­sam­maste grup­pen i sam­häl­let. 

Vems är problemet?

Bar­nen som är det vik­ti­gaste vi har, är värda ett bemö­tande som är fören­ligt med FN:s barn­kon­ven­tion. Vid lågaf­fek­tivt bemö­tande är grundprinci­pen att ringa in vem som har problem. Bar­net kan bita dagis­vi­ka­rien som mot bar­nets vilja tar bort mju­kisd­ju­ret från bar­net efter dis­kus­sion om vilka regler som gäl­ler, men bar­net upple­ver inte själv att hen har ett problem­be­teende.

Daghemspersonalen har ansvar för att lösa konflikterna.

Fak­tum är att bar­net all­tid bru­kar få ha mju­kisd­ju­ret med sig under dagis­da­gen, för per­son­alen har märkt att hen annars rea­ge­rar med rase­rian­fall men det har per­son­alen inte infor­me­rat vika­rien om. Såle­des blir det dagi­sets problem att bar­net biter den vuxna, det är bar­nets sätt att lösa sitt problem att bli från­ta­get sitt älsklingsm­ju­kisd­jur.

Dag­hems­per­son­alen har ans­var för att lösa konflik­terna. Princi­pen att barn som kan uppföra sig gör det är for­mu­le­rad av den ame­ri­kanska psy­ko­lo­gen Ross W. Greene. Om bar­net inte uppför är det på de vux­nas ans­var att bedöma vilka krav och för­vänt­nin­gar man kan ställa på bar­nets förmå­gor. Till exem­pel barn med bris­tande impuls­kont­roll, eller barn som har svårt att reglera sin akti­vi­tets­nivå och koncent­ra­tionsförmåga behö­ver extra stöd för att kunna uppföra sig. Sam­lin­garna bru­kar ställa höga krav på dessa förmå­gor. Det peda­go­giska upp­dra­get blir då att anpassa sam­lin­gen så att bar­nen kan uppföra sig och inte avbryta efter till­sä­gel­ser, smälla i dör­ren av raseri och gå och gömma sig.

Ofta är det så att barnt­rädgårds­lä­ra­ren som tyc­ker att sam­lin­gen anpas­sats efter just de uta­ge­rande bar­nens behov, ändå får uppleva att det inte leder till öns­kat resul­tat. Då är det skäl att tänka om, anpassa ännu mer, hitta på nya lös­nin­gar. Det kan vara att från bör­jan tyd­ligt och klart säga vad som kom­mer att hända på sam­lin­gen, namnge bar­nen som får olika upp­drag och så vidare. För bar­net med låg impuls­kont­roll blir det annars över­mäk­tigt att stäl­las inför att inte sam­lin­gen ige­nom få alla heder­supp­drag. 

Anpassa situationerna!

Barns förut­sätt­nin­gar att klara av var­da­gens krav varie­rar vet alla som job­bar på ett dag­ hem. Orsa­kerna kan vara bar­nets bris­tande affekt­regle­ring, förmåga att lugna sig självt och hålla sig lugnt. Annat som inver­kar är stress, rela­tio­ner till vuxna, begåv­ning, trygg­he­ten i grup­pen och tyd­liga struk­tu­rer och regler på dagi­set. Problem­lös­nin­gen ska fokusera på att efter att något barn haft be­ teen­de­problem, ana­ly­sera vad som gick fel, ringa in situa­tio­nen när bar­net ställ­des inför över­krav. Det leder till bättre anpass­ning av lik­nande situa­tio­ner som bar­net då för­hopp­nings­vis kan han­tera genom att uppföra sig.

Kom också ihåg att små barns förmåga till uthållighet, att vänta är begränsad.

Vik­tigt är att for­mu­lera våra för­vänt­nin­gar på barns förmå­gor och sedan jämföra med vad bar­nen fak­tiskt kan. Om ett barns beteende i en situa­tion inte fun­ge­rar bra­be­ror det på att vi vuxna kring bar­net miss­lyc­kats anpassa situa­tio­nen för just det bar­net. Bar­nets beteende sker i sams­pel med dess omgiv­ning och där finns vuxna som kan påverka omgiv­nin­gen med tanke på bar­nets behov av förut­säg­bar­het och tyd­liga regler.

Problem­lös­nigsförmåga krävs för att hitta fram till stra­te­gier som löser ofta åter­ kom­mande konflikt­si­tua­tio­ner som stri­den om den bästa cykeln på dagi­set. Kan en kö­ lista bli lös­nin­gen? Och i kom­bi­na­tion med angi­ven tid för hur länge res­pek­tive barn får ha cykeln. Kanske bar­nen som bru­kar bråka om vem som ska få ha cykeln inte ska vara ute sam­ti­digt. Nu kan bar­nen öva sams­pel med andra barn. Bar­nen lär sig inte av att miss­lyc­kas.

Om du vet hur bar­nen fun­ge­rar stäl­ler du inte för höga för­vänt­nin­gar på dem. Det finns barn i dagisål­dern som inte inser sam­ban­det mel­lan orsak och ver­kan, inte kla­rar av att förutse kon­se­kven­serna av sina egna hand­lin­gar. Sådana barn behö­ver tyd­liga sche­man och struk­tu­rer. Bar­nens ar­ bets­minne är inte hel­ler det bästa varför du gör bäst i att inte ge långa led av munt­liga instruk­tio­ner på en gång. Bil­der av instruk­tio­nerna kan ge bar­nen just det min­ness­töd de behö­ver för att uppföra sig.

Kom också ihåg att små barns förmåga till uthål­lig­het, att vänta är begrän­sad. Att koncent­rera sig under en lång tid blir för högt ställda krav för de här bar­nen. Förändrin­gar i dags­ru­ti­nen kan förs­töra bar­nets dag, med hjälp av ett dagsschema som den vuxna tyd­lig­gör med hjälp av bil­der får bar­net den förut­säg­bar­het och trygg­het det behö­ver.  

Sun­niva Ekbom

Bo Hejls­kov Elvén och David Edfelt. Beteen­de­problem i förs­ko­lan. Om lågaf­fek­tivt bemö­tande. Natur & Kul­tur 2017.