Vi vuxna ska inte ha för höga förväntningar på barnen, utan anpassa situationerna efter barnens förmågor. Och inte trappa upp konflikten genom att se på barnets beteende som ett beteendeproblem.

 

De sven­s­ka psykologer­na Bo Hejleskov Elvén och David Edfelt utgår, i sin nya lätt­ och läsvär­da bok, från att det inte räck­er att använ­da sig av den diskutabla kun­skap som brukar benäm­nas sunt för­nuft när det hand­lar om att ska­pa rättvisa och lösa kon­flik­ter när tvååringar­na strid­er om lek­sak­er i leken.

Elvén och Edfelt kom­mer med en strate­gi för lågaffek­tivt bemö­tande, ett förhåll­ningssätt och prak­tiska metoder. Beteende­ prob­lem gör att sam­spelet på daghem­met gniss­lar. Deras prob­lem­lös­nings­man­u­al som även funger­ar med treåringar­na som slåss treåringar­na som forsknin­gen kom­mit fram till är den våld­sam­maste grup­pen i samhäl­let. 

Vems är problemet?

Bar­nen som är det vik­ti­gaste vi har, är vär­da ett bemö­tande som är fören­ligt med FN:s barnkon­ven­tion. Vid lågaffek­tivt bemö­tande är grund­principen att ringa in vem som har prob­lem. Bar­net kan bita dag­isvikarien som mot bar­nets vil­ja tar bort mjuk­is­d­juret från bar­net efter diskus­sion om vil­ka regler som gäller, men bar­net upplever inte själv att hen har ett prob­lem­be­teende.

Daghemspersonalen har ansvar för att lösa konflikterna.

Fak­tum är att bar­net alltid brukar få ha mjuk­is­d­juret med sig under dag­is­da­gen, för per­son­alen har märkt att hen annars rea­ger­ar med rase­ri­an­fall men det har per­son­alen inte informer­at vikarien om. Således blir det dagisets prob­lem att bar­net biter den vux­na, det är bar­nets sätt att lösa sitt prob­lem att bli från­taget sitt älsklingsmjuk­is­d­jur.

Daghemsper­son­alen har ans­var för att lösa kon­flik­ter­na. Principen att barn som kan uppföra sig gör det är for­muler­ad av den amerikan­s­ka psykolo­gen Ross W. Greene. Om bar­net inte uppför är det på de vux­nas ans­var att bedö­ma vil­ka krav och förvänt­ningar man kan stäl­la på bar­nets för­må­gor. Till exem­pel barn med bri­s­tande impul­skon­troll, eller barn som har svårt att reglera sin aktivitet­snivå och kon­cen­tra­tions­för­må­ga behöver extra stöd för att kun­na uppföra sig. Sam­lin­gar­na brukar stäl­la höga krav på dessa för­må­gor. Det ped­a­gogiska upp­draget blir då att anpas­sa sam­lin­gen så att bar­nen kan uppföra sig och inte avbry­ta efter till­sägelser, smäl­la i dör­ren av raseri och gå och göm­ma sig.

Ofta är det så att barn­trädgård­släraren som tyck­er att sam­lin­gen anpas­sats efter just de utagerande bar­nens behov, ändå får uppl­e­va att det inte led­er till önskat resul­tat. Då är det skäl att tän­ka om, anpas­sa ännu mer, hit­ta på nya lös­ningar. Det kan vara att från bör­jan tydligt och klart säga vad som kom­mer att hän­da på sam­lin­gen, nam­nge bar­nen som får oli­ka upp­drag och så vidare. För bar­net med låg impul­skon­troll blir det annars över­mäk­tigt att stäl­las inför att inte sam­lin­gen igenom få alla hed­er­sup­p­drag. 

Anpassa situationerna!

Barns förut­sät­tningar att klara av varda­gens krav vari­er­ar vet alla som job­bar på ett dag­ hem. Orsak­er­na kan vara bar­nets bri­s­tande affek­tre­g­ler­ing, för­må­ga att lugna sig självt och hål­la sig lugnt. Annat som inverkar är stress, rela­tion­er till vux­na, begåvn­ing, tryg­gheten i grup­pen och tydli­ga struk­tur­er och regler på dagiset. Prob­lem­lös­nin­gen ska fokusera på att efter att något barn haft be­ teen­deprob­lem, analy­sera vad som gick fel, ringa in sit­u­a­tio­nen när bar­net ställdes inför överkrav. Det led­er till bät­tre anpass­ning av lik­nande sit­u­a­tion­er som bar­net då förhopp­n­ingsvis kan hantera genom att uppföra sig.

Kom också ihåg att små barns förmåga till uthållighet, att vänta är begränsad.

Vik­tigt är att for­mulera våra förvänt­ningar på barns för­må­gor och sedan jäm­föra med vad bar­nen fak­tiskt kan. Om ett barns beteende i en sit­u­a­tion inte funger­ar braberor det på att vi vux­na kring bar­net miss­ly­ck­ats anpas­sa sit­u­a­tio­nen för just det bar­net. Bar­nets beteende sker i sam­spel med dess omgivn­ing och där finns vux­na som kan påver­ka omgivnin­gen med tanke på bar­nets behov av förut­säg­barhet och tydli­ga regler.

Prob­lem­lös­nigs­för­må­ga krävs för att hit­ta fram till strate­gi­er som lös­er ofta åter­ kom­mande kon­flik­t­si­t­u­a­tion­er som stri­den om den bäs­ta cykeln på dagiset. Kan en kö­ lista bli lös­nin­gen? Och i kom­bi­na­tion med angiv­en tid för hur länge respek­tive barn får ha cykeln. Kanske bar­nen som brukar brå­ka om vem som ska få ha cykeln inte ska vara ute sam­tidigt. Nu kan bar­nen öva sam­spel med andra barn. Bar­nen lär sig inte av att miss­ly­ckas.

Om du vet hur bar­nen funger­ar ställer du inte för höga förvänt­ningar på dem. Det finns barn i dag­isåldern som inte inser sam­ban­det mel­lan orsak och verkan, inte klarar av att förutse kon­sekvenser­na av sina egna han­dlin­gar. Sådana barn behöver tydli­ga sche­man och struk­tur­er. Bar­nens ar­ betsminne är inte heller det bäs­ta var­för du gör bäst i att inte ge lån­ga led av muntli­ga instruk­tion­er på en gång. Bilder av instruk­tion­er­na kan ge bar­nen just det min­nesstöd de behöver för att uppföra sig.

Kom ock­så ihåg att små barns för­må­ga till uthål­lighet, att vän­ta är begrän­sad. Att kon­cen­tr­era sig under en lång tid blir för högt ställ­da krav för de här bar­nen. Förän­dringar i dagsru­ti­nen kan förstöra bar­nets dag, med hjälp av ett dagss­chema som den vux­na tydlig­gör med hjälp av bilder får bar­net den förut­säg­barhet och tryg­ghet det behöver.  

Sun­ni­va Ekbom

Bo Hejl­skov Elvén och David Edfelt. Beteen­deprob­lem i förskolan. Om lågaffek­tivt bemö­tande. Natur & Kul­tur 2017.